I en droppe hemma hos mig bor Orson Welles.
Stor och rund är droppen – nästan trind.
Ibland fryser jag in Orson så att jag kan ha honom i whiskyn. Men det går inte, hans kropp suger i sig vätskan och plötsligt har jag en liten jättetjock Orson Welles i mitt glas. Han bolmar på en cigar och är naturligtvis salongsberusad, svettig och frispråkig.
”Jävla fattig whisky, min vän”, säger han och rapar på polska. Eller var det kanske tjeckiska?
Och bär han inte en lime på huvudet? Som en fyllbults gloria.
När jag tar upp honom och pressar lite på hans mage för att se om jag kan få lite sprit ur honom skriker han som en stucken gris: ”Tryck för fan inte på mitt geni!”, ”Din jubelidiot!”
Då blir jag less och tar en droppe F.W. Murnau istället. I skuggan.
22:e februari 2018
Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan 