Etikett: Rymden

Orionnebulosan Express

onkelzebLämna en kommentar

I ångorna
Landar skeppen
Efter långa resor

Orionnebulosan Express
Dockar tungt
Med skeppet fullt

Ur dörrarna
Vimlar människor
I vita overaller

Nästan sist
Går en kvinna
Med en bok under arm

I den finns anteckningar
Om rymden
Och livets mening

Hon ser viktig ut
Lite pompös
Som en Frank Zappa

Sen vinkar hon mot kameran
Och livesändningen
Tar så slut

Jetlaggade hänger de
I stationens bar
Och dricker White Russian

Passagerarna pratar
Om Cassiopeja
Och John Wayne

För i den nya tiden
Finns inget nytt
Bara det gamla

I ångorna
Vid rymdstationen
Skymtar historien

Ångorna omvandlas
Till stilla regn
Som tvättar fartygen

Och intet minne
Eller nostalgia
Finns i luften

Det är stilla
När kaptenen
Beordrar avresa

Bortresa,
Frånresa,
Inre resa

Natten då Malmö stad blev ett med hela universum

onkelzebLämna en kommentar

Månen sken och spårvagnarna var rena och nysmorda
Vårkvällen då Gagarin dansade på Amiralen

Världsrymden gjorde ett besök i arbetarkommunen
Och kosmonauten flög fram över dansgolvets tiljor

Storbandsjazzen steg som rök snirkligt upp mot atmosfären
Natten då Malmö stad blev ett med hela universum

Hippiekonstnärerna från Lugnet åt rymdkorv i bröd
När de med skjortan utanför promenerade hemåt

Nätterna var mörkare i staden på sextiotalet
Och stjärnorna lyste över torg, byggen och bockkranar

Kvar uppe på Amiralens trapp satt Jurij Gagarin
Och delade en pilsner med en tröttkörd Eric Svenning

Medan orkestern plockade ihop sina instrument
Paraderade kosmos förbi på Amiralsgatan

Blå dimma

onkelzebLämna en kommentar

Hjärtat bultar
I en låda på väg mot yttre rymden
Märkt: Man, 48 år, Malmö
Förutom mitt hjärta
Är lådan fylld av en blå dimma
Som pulserar i takt med hjärtslagen
I dimman syns fjärilar,
Björnlokor,
Det Gröna Trollet på sin glidare,
Min längtan som är en vacker repetativ melodi
Spelad av en förgylld speldosa
Som ligger i en öppnad ask
Med sammetsbotten,
Såpbubblorna som flög över terrassen
Jasminbuskar,
Osynliga famnar som kramar,
Dofterna av mina kärlekar,
Trädet uppe vid Kvarnvallen
Jag nästan föll ner ifrån
Allt är som en dimma, en gas
Som spelar upp blodets
Och livets resa
I vener och genom tider
Som betyder mindre än ett sandkorn
I ett timglas
Men ändå så bultar det
Och kommer att ha bultat
För saker
För dofter
För upplevelser
För människor
Och för det osedda
Men nu är jag hjärtlös
Medan hjärtstation 13
Utanför Vintergatan
Lagar ett pysande hål
Där bitterhet sipprat in