Det lilla mellanrummet

Jag är rädd
För i det lilla mellanrummet
Mellan mig själv
Och min självbild
Finns krossat glas:
Det är gamla kärlekar;
Det är ofärdiga drömmar;
Och obetalda räkningar;
Dumma saker jag sagt
Eller aldrig kunnat ta tillbaka;
Det är min envishet
Som egentligen bara är ett försvar
Av den människa jag vågar vara,
Men inte den jag borde vara
För alla har en potential
Att åtminstone våga vara den de är
Åtminstone våga det lilla
Men, jag är rädd

Det är rädslorna

Det är rädslorna
Som säger det kommer göra ont
När du tappar fotfästet
Och faller genom ögonblicket

Det är rädslorna
Som håller dig nära
Trots du innerst inne vet
Att det är falla du måste

Det är rädslorna
Som tar udden ur upplevelserna
Och begränsar möjligheterna
Att falla helt fritt

Det är rädslorna
Som följer din kropp
När den susar genom mörkret
Och genom det okända

Det är rädslorna
Som gör att det allra vackraste
Kan få dig att ängsla
När livet är ett enda

Bryggan

Jag är på en alldeles öde ö
Där marken ångar och löven faller
Framför mig står ett stort trähus
En sekelskiftsvilla med flagnande färg
Ön är inte stor men har en kulle med träd,
Och högar med ruttnande löv
Samt ett båthus på andra sidan
Framför huset går en brygga ut i havet
Den är vit och doftar svagt av blod
Som bryggor ofta gör när de skjuter ut
Ur kroppen på en enslig själ
I hopp om att upprätta en kontakt
Därute på okänt vatten