Länge leve Möllevången

Vid Simrishamnsgatans slut
Ligger en liten akut
Där trasiga gubbar och gummor
Får omvårdnad och äta hummor
Det är så det är bestämt
Att alla skall få hjälp jämt
I ett tält i Jesusparken
Skrevs lagen ner på pappersarken
Som förvaras i ett kassaskåp
Nedgrävd under en heliotrop
Två tomma flaskor Rosita
Och lite annan rekvisita
Är det som utmärker denna punkt
Som betyder något tungt
Ja, rentav något vördat
Som vi inte skördat
Vi har låtit det växa
Detta varma komplexa
Som känns i alla lägen
Innanför Nobelvägen
Och bort mot Rådmansvången
Håller vi kylan stången
Det är ju så att envar
Kan få en snaps och ett svar
På vad fan som är snett
Och vad som verkligen är rätt
Måhända du på Falsterbogatan
Får ett möte med satan
Men det är så det är här
Verkligheten är en chimär
Det finns massa andra ställen
Som gamla fina Rondellen
Som fungerar som nav
Kring empatiska krav
Att alla skall med
Det är vårt besked
Länge leve Möllevången
För femtioelfte gången

Snygge-Anders

I ett garage på Ahlmansgatan
Bodde och verkade en gång
Snygge-Anders som han kallades,
Bytte kardanaxlar på dagarna
Och spelade dragspel på kvällarna

Han var en kvinnornas man,
Och inte alls som sin son Bo-Erik
Som var skygg till sinnet
Och som alltid höll sig på sin kant
Oftast i sin lägenhet på Rådmansvången

Snygge-Anders var visserligen bildskön
Och en speleman med glimten i ögat
Men han var också manodepressiv
Och periodvis drucken
Och oberäkneligt utåtagerande

I det där garaget hölls fester
Där dragspelets bälgar
Först fylldes av dansens vindar
Senare av helrörens
Ångestladdade andedräkter

Snygge-Anders blev överkörd
En natt i fyllan och villan
Med dragspelet på ryggen
Och en kasse full med porrtidningar
Låg han plötsligt död på Nobelvägen

I Bo-Eriks lägenhet står ett foto
På en sekretär
Där man ser pappa Anders le
Med öppna varma ögon
Det är Bo-Eriks enda bild på sin far