Det står ett kartotek i mönstrat läder i en port på Ängelholmsgatan
En kvinna lämnade den där
I den kan man hitta alla namnen
Och alla sanningarna
Om vad som verkligen hände
Inne i detta hus
Nittonhundranittiofem
Kvinnan var klädd i lång rock med skärp och schalett
Och bar en parfym hon sparat för detta tillfälle
Då sanningarna
Skulle bäras fram
Som en betydelsefull gåva
Till det förflutna
Det förflutna var inte hemma eller ens på väg hem,
Så nu står kartoteket där
Inne i den vackert
Stenlagda porten
Och bara väntar på
Att få lämna sitt budskap
Men ibland blir det man gör som en osynlig längtan
Som ingen ser
Eller observerar
Vare sig då
Eller nu
Då det verkligen
Skulle betytt något
Men kvinnan går vidare bort från Möllevången
På väg mot en annan port
I ett annat liv
Och lurarna hon bär
Spelar ”Love Untold”
Med Paul Westerberg
Och tårarna rinner
Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan 