Någonstans i dimman eller krutröken
Ser jag mig
Som en skugga mellan träden
Eller på väg bort ur fokus
Här ligger lika många hattar som lik
Jag ser det
Och tittar rakt på mig själv
Där jag halvligger i fåtöljen
I filmen är jag ensam och perifer
Omärklig
Jag blir förgiftad av en dam med operahandskar
Fastän hon inte menat det
”Allting är inte svart- och vitt, mina vänner”,
Sade hon innan Robert Mitchum sköt henne
Hon såg så vacker ut med med håret utslaget över golvet
Och jag dog dramatiskt i två bortklippta filmrutor
Ingen fanns där att se mig
Ingen fanns där att rädda mig
Min dödssuck blev ett missljudande knaster
Som maskinisten försökt torka bort
För flera år sedan på en annan biograf
10:e oktober 2017
Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan 