Sen lunch

Han dricker en kopp choklad
Och tittar ut över lokalen
Människor sitter här och där
I par, vissa i grupper
Och andra ensamma
Som han själv

De flesta dricker öl
Och skrattar
Men ett par i närheten
Pratar inte alls
Deras tystnad hörs
Över det allmänna bullret

Det finns en historia här
Det förstår han
Kvinnan har spända axlar
Och mannen är lite för intresserad
Av sin sked
Som ligger på kaffefatet

Från högtalarna i baren hörs
Något med Andrew Lloyd Webber
En servitör navigerar
Med en bricka öl
Bort mot ett följe
Som sitter vid ett runt bord

Han dricker ur det sista
Av chokladen
Och går mot toaletten
Där det redan står
En man och väntar
Sidan om en Jack Vegas-apparat

När det blir hans tur
Kollar han gylfen,
Tvättar händerna,
Och sköljer av ansiktet
Med ljummet vatten
Och går ut igen

Han beställer ännu en kopp choklad
Och tittar på skorna
Som kvinnan med de spända axlarna har
Det är röda converse
Som klär henne bra
Men som ser slitna ut

Nu kommer en rullstolsburen in
Hon ledsagas av en ung man
Som kanske har syrisk –
Eller möjligen afghansk härkomst
Omöjligt att veta säkert
Men det är så tankarna går

Den rullstolsburna
Beställer hamburgare
Ja, det gör de bägge två
Hon tar upp en anteckningsbok
Och de pratar tyst
Och hon skriver i boken

Han tittar bort
Till höger om Jack Vegas-apparaten
Vid ett litet bord där
Sitter en äldre man
Med en mörk öl
Och ett glasögonetui

Nu går kvinnan med de röda conversen
Och de ser verkligen bra ut
Till de svarta raka byxorna
Hon går fram och betalar
Tar en servett
Och stoppar i fickan

Han bestämmer sig för att gå
Dricker sista klunken choklad
Medan högtalarna spelar
La Voix med Malena Ernman
Går han ut genom dörren

Medan jukeboxen spelade Waterloo

Framför Goldens flipperspel
Stod Joan Crawford
Hon knäade spelet
Och väste några könsord
Sedan fortsatte hon spela
Oförtrutet
Maniskt
Snuskigt
Med blicken skarp
Och helt fokuserad
Som om hennes liv –
Hennes kön –
Hängde på att kulan
Flipprade
Hon fnittrade
Och tog en klunk öl
Torkade av sin hand på höften
Klänningen var ändå fläckig där
Den var ändå snygg
För man såg att hon levde
Och älskade intensivt
Som en kvinna gör
När hon redan krossats
Och trampats på
Men ändå överlevt
Då är nuet ett flipperspel
Och lugnet en tre-filig korsning
I rusningstrafik
Men hon tittade ibland upp på mig
Och våra ögon möttes
I samförstånd
Om att det gör ont att leva
Men nu är vi här
Medan jukeboxen spelade
Waterloo

Som ett stjärnfall över himmelen

Jag tänker att vi är en kemisk reaktion
När vi får syre i lungorna startar den
Och när syret förvinner så är den slut
Atomer och åter atomer byts ut
Och molekyler och kristaller
Kedjereagerar
Och bygger upp våra kroppar,
Våra nervsystem,
Och tentakler
Sedan har det bubblat och fräst
Under ytan, under huden
Och pannkakor har tillsatts,
Potatisar, lökar, tobak
Och hundratals olika vätskor
En del har fått väldigt lite potatis
Men istället knark
Från komplicerade maskiner
Och öl och sega råttor
Och skeletten har knakat
Lungor har möglat
Magsäckar spruckit
Och pipetter har tillsatt kärlek
Och några droppar ångest
Så att vi exploderat inombords
Och bildat celler av utanförskap,
Ensamhet och motsättning
Men också attraktion
Och magnetism
Och plötsliga utslag av parning
Som startar nya kedjereaktioner
Mycket bubblande
Och olika färger i huvuden
Och blodet leder förändringen
Som hela tiden är konstant
Tills alla ämnen är utbrända
Som ett stjärnfall över himmelen

Natten då Malmö stad blev ett med hela universum

Månen sken och spårvagnarna var rena och nysmorda
Vårkvällen då Gagarin dansade på Amiralen

Världsrymden gjorde ett besök i arbetarkommunen
Och kosmonauten flög fram över dansgolvets tiljor

Storbandsjazzen steg som rök snirkligt upp mot atmosfären
Natten då Malmö stad blev ett med hela universum

Hippiekonstnärerna från Lugnet åt rymdkorv i bröd
När de med skjortan utanför promenerade hemåt

Nätterna var mörkare i staden på sextiotalet
Och stjärnorna lyste över torg, byggen och bockkranar

Kvar uppe på Amiralens trapp satt Jurij Gagarin
Och delade en pilsner med en tröttkörd Eric Svenning

Medan orkestern plockade ihop sina instrument
Paraderade kosmos förbi på Amiralsgatan

Chaffisarna

Chaffisarna hade gille
Hos Kalle på Limhamn
De flesta körde Ringlinjen
Eller jobbarbussarna

De började festa
På öl och sambuca
Men Kenny dök inte upp
De saknade hans skratt

Framåt elva ringde det
Och det var Amina på växeln
Hon sa att Kenny låg på Akuten
Att han försökt ta sitt liv

Va fan sa Tompa,
Med tårar i ögonen,
Han körde ju 34:an igår
Och var hur glad som helst

Men borta vid groggen
Satt Loppan och mindes
Att Kenny vatt ledsen
För han trodde han var bög

Men det var bara hon
Som visste något
Och hon sa inget
Medan de andra bullrade

Två år senare
Kallades Kenny för Pinocchio
Han hade blivit av
Med armar och ben

Alla skrattade högt
När han dansade breakdance
På väg till Azalee
Där de skulle äta planka

Och senare den kvällen
Träffade han Lennart
De spelade biljard
Och stog tättintill

Varann

Som en hes viskning

I den ångande natten
Framför lastbryggor
Och fabriksportar
Studsar ännu ekot
Av Malmö arbetarstad
Mot asfalt och tegel
I denna del av staden
Styr Metropolis-Maria
Över rullband, kedjor
Och motviktstruckar
Hon håller brandtal
I lagerbyggnad 15
Där både valsar och EU-pallar
Finns att hitta i ställagen
Hon är den sista av sitt slag
Och är ett med rök och ångor
Men slår hårdare med hammaren
Än krossmaskinen i hamnen
Och när hon talar
Så lyssnar man
Men den mänskliga svetten
Utvinns alltmer på löparbanor
Och på 24/7
Än på betonggolv
Eller i gryningsljus i hamnar
Och Metropolis-Marias röst
Hörs numera mest
Som en hes viskning
I Fosieområdet
Någonstans i mörkret
Bakom ett lagertält
Med färgglada containrar
Fyllda med dataspel
Och hantverksöl
Eller på Kopparbergsgatan
I ångorna av nybakade gifflar
Eller bortåt biltvättarna
Och de begagnade neonskyltarna
På Norra Grängesbergsgatan

När alla vägar gick förbi kiosken i Veberöd

Jag sover i baksätet på kombin
Min syster sover bredvid
Men vi väcks när vi närmar oss
När alla vägar gick förbi kiosken i Veberöd

Jag åker buss från Simrishamn
Läser om Zoroastrismen
Byte i Sjöbo och jag börjar bli törstig
När alla vägar gick förbi kiosken i Veberöd

Bilen har nedrullade rutor
Bakifrån luktar det öl och cigg
Och vi spelar September Gurls
När alla vägar gick förbi kiosken i Veberöd

Jag har en kladdig igloo i handen
Det är 29 grader i skuggan
Och det ångar från asfalten
När alla vägar gick förbi kiosken i Veberöd

Det är mitt i natten
Och vi bråkar i bilen
Om kärlek, svek och svartsjuka
När alla vägar gick förbi kiosken i Veberöd

Vägar läggs om
Kärlekar kommer och går
Livet går vidare
I mitt hjärta stannar vi alltid vid kiosken i Veberöd

Nick Drake gick aldrig på Möllevångens gator

Nick Drake gick aldrig på Möllevångens gator. Men en sliten jacka han en gång burit låg en dag i ett soprum på Sölvesborgsgatan. I fickorna låg en kvikk-lunsj och en handfull sand.
Den var sliten över axlarna och lagad med tejp neråt ryggslutet, men var annars i bra skick.
Nico hade hittat den i Folkets Park under ett heroinrus i några buskar där en gång en bergochdalbana i trä legat. Hon hade i sin tur gett den till Johnny Thunders och han gav den sedan i betalning för två pack stålsträngar på Lindkvists Musik.
Då hade redan en del sand runnit ur fickorna.
Lindkvist gav den till Stry som skrev en låt i den som aldrig blev bra. Och sedan glömde han den i bagageutrymmet på en brun Ford i Norrköping, när han och en suddig gestalt åt pizza över gatan. Bilen såldes sedan till Sillen, som hade höns utanför Skivarp. Han höll om sin flickvän med jackan när deras son gått bort i leukemi. Hon fick några sandkorn i tårarna.
Sedan låg jackan två år i en bod därute.
Därute i en kall bod.
Sedan gick den till Frälsis och såldes på Kaleb på Förstadsgatan till en hoppfull ung musiker i Cardigans.
Men han trivdes inte i den och gav den till Pertti som satt i busskuren framför det nystartade ölkaféet. Det kom sand i hans handrullade cigaretter.
Jackan värmde men blåste en tidig morgon bort längsmed Simrishamnsgatan. Den låg där under en fullklottrad skåpbil ett tag.
En rödhårig vaktis plockade upp den och lade den i en pappsäck.
Från ett fönster på 3:an hördes en flaska korkas upp och Pink Moon spelades på en Luxor.
Från påsen som bars iväg föll ett par korn sand och lade sig på asfalten utanför Parseh där en vacker ung kvinna precis steg ut med ett sex-pack Löwenbräu i famnen.
Nick Drake gick aldrig på Möllevångens gator.