Jag är på en alldeles öde ö
Där marken ångar och löven faller
Framför mig står ett stort trähus
En sekelskiftsvilla med flagnande färg
Ön är inte stor men har en kulle med träd,
Och högar med ruttnande löv
Samt ett båthus på andra sidan
Framför huset går en brygga ut i havet
Den är vit och doftar svagt av blod
Som bryggor ofta gör när de skjuter ut
Ur kroppen på en enslig själ
I hopp om att upprätta en kontakt
Därute på okänt vatten
Etikett: Öar
Blå Jungfrun
Jag tänker på labyrinten på Blå Jungfrun
Hur Fröding vinglade fram i den
I sin vita särk
Med rödvinsfläckar
Och Heidenstam som satt på en sten
Och applåderade
Medan den kalla vinden
Blåste över klipporna
Och dämpade sjöfåglarnas skri
Jag tänker att jag måste gå i labyrinten
För att hitta ut ur mig själv
Eller åtminstone för att visa
Att jag vågar tro
Att mitt liv kan ta några steg
In i poesins virvlar
Där häxorna flyger
Och väntar på rätt tillfälle
Att fånga mig och flyga oss hem
I en fyr på Norra Mallorca
I drömmarna bor jag i en fyr på norra Mallorca
Uppe på klipporna, cirka 50 meter ovan Baleariska sjön
Fyren har ett fönster och när solen stiger upp
Lyser den upp en gammal gungstol
Som jag sitter och antecknar i
Jag gör uträkningar över hur mycket kärlek
Som flyter förbi nere i havet
Jag har i flera år noterat en nedgång
Och är väldigt oroad över den negativa utvecklingen
Hur skall jag förklara detta för världen?
Kärlekspartiklarna är ju ohyggligt små,
Många tror inte ens de finns
Och även om de finns?
Är det ett problem att vattnet inte tar upp dem?
Men jag har studerat klipporna, stenarna
Och den gruslika brunröda jorden
Och där finns nästan ingen kärlek alls
I luften finns det vissa dagar
Då vinden ligger på mot land
Ett visst flöde av kärlek
Men det är så lite så det nästan är försumbart
Min mätstation finns i fyrens källare
När man går nerför trappan blir man varm i magtrakten
Och huvudet känns lättare
Här finns höga doser kärlek
I provrör och i olika burkar
Och ofta sitter jag här och jobbar
Och smörjer ibland lite kärlekspulver
Över min panna
Som en indiansk krigsmålning
Eller som en handling
För att sympatisera
Med en utdöende art
Eller en förlorad konstform
Men ibland går jag längst upp i fyren
Till linsen med fönster ut mot havet
Där är ensamheten som störst
Som hos en som försöker
Göra sig hörd i en piskande storm
Eller i en dysfunktionell familj
Däruppe vet jag att jag måste rädda världen
Att det måste gå
Så är nätterna i min fyr
Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan 