Vid Simrishamnsgatans slut
Ligger en liten akut
Där trasiga gubbar och gummor
Får omvårdnad och äta hummor
Det är så det är bestämt
Att alla skall få hjälp jämt
I ett tält i Jesusparken
Skrevs lagen ner på pappersarken
Som förvaras i ett kassaskåp
Nedgrävd under en heliotrop
Två tomma flaskor Rosita
Och lite annan rekvisita
Är det som utmärker denna punkt
Som betyder något tungt
Ja, rentav något vördat
Som vi inte skördat
Vi har låtit det växa
Detta varma komplexa
Som känns i alla lägen
Innanför Nobelvägen
Och bort mot Rådmansvången
Håller vi kylan stången
Det är ju så att envar
Kan få en snaps och ett svar
På vad fan som är snett
Och vad som verkligen är rätt
Måhända du på Falsterbogatan
Får ett möte med satan
Men det är så det är här
Verkligheten är en chimär
Det finns massa andra ställen
Som gamla fina Rondellen
Som fungerar som nav
Kring empatiska krav
Att alla skall med
Det är vårt besked
Länge leve Möllevången
För femtioelfte gången
Etikett: Nobelvägen
Från avgrunden
Hon ringer från avgrunden
Från andra sidan Nobelvägen
Där i mörkret
Bland hotfulla hus
Och konstruktioner
Lever hon sömnlös
Hon behöver egentligen inte prata
Hennes kropp berättar
En historia om smärta
Elchocker
Och depressioner
Jag hör henne andas,
Sedan hennes forcerade röst
Som skär i mig som en motorsåg
Och slamsorna som seglar
I slowmotion
Mot parketten
Som en performance
Av kött, blod
Och livslång
Sammanknytning
Innan jag lyckas lugna
Detta inferno
Denna brinnande
Stegrande ångest
Och höra hennes stämma
Låta som vanligt
I de tre sekunder det tar att säga
”Jag litar på dig”
Sedan lägger vi på
Snygge-Anders
I ett garage på Ahlmansgatan
Bodde och verkade en gång
Snygge-Anders som han kallades,
Bytte kardanaxlar på dagarna
Och spelade dragspel på kvällarna
Han var en kvinnornas man,
Och inte alls som sin son Bo-Erik
Som var skygg till sinnet
Och som alltid höll sig på sin kant
Oftast i sin lägenhet på Rådmansvången
Snygge-Anders var visserligen bildskön
Och en speleman med glimten i ögat
Men han var också manodepressiv
Och periodvis drucken
Och oberäkneligt utåtagerande
I det där garaget hölls fester
Där dragspelets bälgar
Först fylldes av dansens vindar
Senare av helrörens
Ångestladdade andedräkter
Snygge-Anders blev överkörd
En natt i fyllan och villan
Med dragspelet på ryggen
Och en kasse full med porrtidningar
Låg han plötsligt död på Nobelvägen
I Bo-Eriks lägenhet står ett foto
På en sekretär
Där man ser pappa Anders le
Med öppna varma ögon
Det är Bo-Eriks enda bild på sin far
Båstadsgatan
Bakom grillen på Arilds Plan
Ligger ett pappersflygplan
På vingarna står det
”Båstadsgatan, dra åt helvete”
Det är en tidig morgon
Och daggen ångar från gräset
På trottoaren ligger ett tomt Hamburgarmeal
Som måsar huggt sönder
Vid Pizzeria Special sitter en gubbe på sin rollator
Och läser Sydsvenskan
Det blir mest rubrikerna
Innan han fortsätter hemåt
Från Torekovsgatan kommer två lirare
Som hållit på hela natten
Den ene tuggar kat
Den andre spelar luftviolin
Och ljudet från Nobelvägen ökar långsamt i styrka
Precis som måsarnas skri
Och när sopgubbarna väl kommer
Har Båstadsgatan redan dragit åt helvete
Grått
Jag ser gatorna som laminerats
Av ett evigt duggregn
Och ångorna som kommer ur munnarna
Som nyskördad blomkål
Jag ser hur besvikelserna människorna bär på
Hittar hem i allt det grå
Och hur glänsande ångestpärlor
Rinner av vattentäta ytterkläder
Jag hör hur folk förbannar vädret
Och de jävla feministfittorna
Jag hör hur det pyser, kokar och blöder
Och hur allting regnar bort
Jag tittar bort längs med Nobelvägen
Och minns hur det var 1993
Då det var så förbannat grått
Att hela Ellstorp försvann
Jag minns också regnet vi dansade i
Och sköljde bort det dumma
Som ett glas vatten
Efter en dubbel Whopper Cheese
22:e november 2017
Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan 