Ellstorps-Elvis har en skjorta med vita silvriga blixtar på ärmarna.
Den hänger i garderoben ovanför en tomback.
Bo Diddley bar den skjortan när han spelade i Sverige 1992.
Den är i övrigt brun och sliten och Elvis antar att han fick den från trummisen som lirat med honom på Kronprinsen. Men det kan egentligen lika gärna vara så att han fått den av Bo själv. Han minns inte mycket från 1990-talet.
Inte mycket mer än sin mors bortgång och fotbollssommaren -94.
Och så minns han så klart ensamheten, ångesten och den stigande desperationen.
Men Hey Bo Diddley!
Etikett: Nittonhundranittiotalet
Estonia
Jag dricker kaffe på Coffee Square
Och blickar ut över torget
Där på andra sidan låg Intergrill, Mascot, Sjugosjuan
Och delikatessaffären
Om man tänker Nittiofyra
Jag gjorde ALU på Rosengård
Och fick gå ner på torget
Och ringa från telefonkiosken
Om jag skulle sjuka mig
Eftersom jag inte hade telefon
Det var det året Sverige fick brons
I fotbolls-VM
Och Estonia gick till botten
På luncherna på en parkeringsplats
Ovanför Rosengårds Centrum
Satt jag ofta själv
Och kippade efter luft
För detta var sensommaren
Då jag hade börjat drunkna
Det står ett kartotek i mönstrat läder i en port på Ängelholmsgatan
En kvinna lämnade den där
I den kan man hitta alla namnen
Och alla sanningarna
Om vad som verkligen hände
Inne i detta hus
Nittonhundranittiofem
Kvinnan var klädd i lång rock med skärp och schalett
Och bar en parfym hon sparat för detta tillfälle
Då sanningarna
Skulle bäras fram
Som en betydelsefull gåva
Till det förflutna
Det förflutna var inte hemma eller ens på väg hem,
Så nu står kartoteket där
Inne i den vackert
Stenlagda porten
Och bara väntar på
Att få lämna sitt budskap
Men ibland blir det man gör som en osynlig längtan
Som ingen ser
Eller observerar
Vare sig då
Eller nu
Då det verkligen
Skulle betytt något
Men kvinnan går vidare bort från Möllevången
På väg mot en annan port
I ett annat liv
Och lurarna hon bär
Spelar ”Love Untold”
Med Paul Westerberg
Och tårarna rinner
Grått
Jag ser gatorna som laminerats
Av ett evigt duggregn
Och ångorna som kommer ur munnarna
Som nyskördad blomkål
Jag ser hur besvikelserna människorna bär på
Hittar hem i allt det grå
Och hur glänsande ångestpärlor
Rinner av vattentäta ytterkläder
Jag hör hur folk förbannar vädret
Och de jävla feministfittorna
Jag hör hur det pyser, kokar och blöder
Och hur allting regnar bort
Jag tittar bort längs med Nobelvägen
Och minns hur det var 1993
Då det var så förbannat grått
Att hela Ellstorp försvann
Jag minns också regnet vi dansade i
Och sköljde bort det dumma
Som ett glas vatten
Efter en dubbel Whopper Cheese
22:e november 2017
Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan 