Vid Simrishamnsgatans slut
Ligger en liten akut
Där trasiga gubbar och gummor
Får omvårdnad och äta hummor
Det är så det är bestämt
Att alla skall få hjälp jämt
I ett tält i Jesusparken
Skrevs lagen ner på pappersarken
Som förvaras i ett kassaskåp
Nedgrävd under en heliotrop
Två tomma flaskor Rosita
Och lite annan rekvisita
Är det som utmärker denna punkt
Som betyder något tungt
Ja, rentav något vördat
Som vi inte skördat
Vi har låtit det växa
Detta varma komplexa
Som känns i alla lägen
Innanför Nobelvägen
Och bort mot Rådmansvången
Håller vi kylan stången
Det är ju så att envar
Kan få en snaps och ett svar
På vad fan som är snett
Och vad som verkligen är rätt
Måhända du på Falsterbogatan
Får ett möte med satan
Men det är så det är här
Verkligheten är en chimär
Det finns massa andra ställen
Som gamla fina Rondellen
Som fungerar som nav
Kring empatiska krav
Att alla skall med
Det är vårt besked
Länge leve Möllevången
För femtioelfte gången
Etikett: Möllevången
Elektronisk blues
Elektronisk blues ligger och sover på en bänk i rondellen
Den ligger i en väl använd sovsäck
Och bara små digitala toner
Faller då och då mot marken
Där de svävande glider iväg
I ett försiktigt soundtrack
Som betyder så mycket
När en ny generation
Skall väckas till liv
Hon i The Fishfuckers
Borta på Kristianstadsgatan
I en port mellan en frisör och en kötthandel
Satt Jenny Lee som lirade
I The Fishfuckers
Hon bar tajta,
Missfärgade jeans,
En Kal P Dal-tisha,
Under en grön parkas
Och ett par solbrillor
Med tjocka vita bågar
Hon satt på asfalten
Och hennes röv ömmade
Och hon tänkte att livet var skit
För hon var så jävla bra
Men hennes resting bitch face
Och allmänna känslolöshet
Gjorde allt så svårt
Så tungrott
Hon var rockenroll
Men hon kunde inte
Släppa någon nära
För tuffheten
Och hårdheten
Och hennes knutna nävar
Kom från en liten jävla bensinmack
Där hon fått blodsmak
I munnen
Och ett livshelvete
I present
Av en jävla idiot
Eden
I gryningen dricker jag kaffe i rondellen
Sitter på en bänk med sorgedjuret
Vi saknar tuppens galande från Folkets Park
Men vi delar tystnaden med varann
Som vi delat så mycket annat förr
Jag minns när jag gick här förbi
Tjugohundrafyra
Då kvistarna på träden
Piskade mitt ansikte
Där mina ögon var svarta hålor
Jag hade inte sovit på tre dygn
Och min själ var inte min vän
Utan en bitter fiende
Som förgiftade mitt blod
Och gjorde mig hudlös
Då satt sorgedjuret här
Och pekade ordlöst bortåt vägen
Mina steg skyndade på
Och jag vacklade in
På Edens vårdcentral
Det var första gången jag såg sorgedjuret
Men sedan dess har vi träffats
Oftast här i rondellen
Men ibland hemma hos mig
Över en kaffe och en kaka
Det står ett kartotek i mönstrat läder i en port på Ängelholmsgatan
En kvinna lämnade den där
I den kan man hitta alla namnen
Och alla sanningarna
Om vad som verkligen hände
Inne i detta hus
Nittonhundranittiofem
Kvinnan var klädd i lång rock med skärp och schalett
Och bar en parfym hon sparat för detta tillfälle
Då sanningarna
Skulle bäras fram
Som en betydelsefull gåva
Till det förflutna
Det förflutna var inte hemma eller ens på väg hem,
Så nu står kartoteket där
Inne i den vackert
Stenlagda porten
Och bara väntar på
Att få lämna sitt budskap
Men ibland blir det man gör som en osynlig längtan
Som ingen ser
Eller observerar
Vare sig då
Eller nu
Då det verkligen
Skulle betytt något
Men kvinnan går vidare bort från Möllevången
På väg mot en annan port
I ett annat liv
Och lurarna hon bär
Spelar ”Love Untold”
Med Paul Westerberg
Och tårarna rinner
Natten då Malmö stad blev ett med hela universum
Månen sken och spårvagnarna var rena och nysmorda
Vårkvällen då Gagarin dansade på Amiralen
Världsrymden gjorde ett besök i arbetarkommunen
Och kosmonauten flög fram över dansgolvets tiljor
Storbandsjazzen steg som rök snirkligt upp mot atmosfären
Natten då Malmö stad blev ett med hela universum
Hippiekonstnärerna från Lugnet åt rymdkorv i bröd
När de med skjortan utanför promenerade hemåt
Nätterna var mörkare i staden på sextiotalet
Och stjärnorna lyste över torg, byggen och bockkranar
Kvar uppe på Amiralens trapp satt Jurij Gagarin
Och delade en pilsner med en tröttkörd Eric Svenning
Medan orkestern plockade ihop sina instrument
Paraderade kosmos förbi på Amiralsgatan
Snygge-Anders
I ett garage på Ahlmansgatan
Bodde och verkade en gång
Snygge-Anders som han kallades,
Bytte kardanaxlar på dagarna
Och spelade dragspel på kvällarna
Han var en kvinnornas man,
Och inte alls som sin son Bo-Erik
Som var skygg till sinnet
Och som alltid höll sig på sin kant
Oftast i sin lägenhet på Rådmansvången
Snygge-Anders var visserligen bildskön
Och en speleman med glimten i ögat
Men han var också manodepressiv
Och periodvis drucken
Och oberäkneligt utåtagerande
I det där garaget hölls fester
Där dragspelets bälgar
Först fylldes av dansens vindar
Senare av helrörens
Ångestladdade andedräkter
Snygge-Anders blev överkörd
En natt i fyllan och villan
Med dragspelet på ryggen
Och en kasse full med porrtidningar
Låg han plötsligt död på Nobelvägen
I Bo-Eriks lägenhet står ett foto
På en sekretär
Där man ser pappa Anders le
Med öppna varma ögon
Det är Bo-Eriks enda bild på sin far
På ICA
Går in på ICA
Mintchoklad,
Flytande tvål
Och stearinljus
Med nedsatt pris
Till vänster
Jag går genom frukten
Bort till bönorna
Och vidare till äggen
Sedan stannar jag
Och tittar på korven
Och tittar på korven
Och tittar på korven
Ett 24-pack toapapper
Och hör radiosporten
Annonsera ett mål
På Örjans Vall
När jag går förbi barnmaten
Bort till naturgodiset
Och tänker på korven
Men går in i ett ställ
Med fluorskölj
Och tvålar
Och tänker på min andning
Och innehållet
I min mage
Och tomheten
I mitt bröst
Sen står jag plötsligt
I kön mot kassa två
Och funderar på
Om jag skall köpa
En bukett rosor till mig själv
För 25 kronor
Balkongerna på Ahlmansgatan
På balkongerna på Ahlmansgatan bländar begonierna och pelargonierna mot den vita miljonprojektsfasaden, och under en purpurfärgad parasoll spelar en mobilhögtalare dansant musik från Aleppo.
Det ser ut som en julkalender med några öppna luckor, och några stängda, och i fantasin ser jag inbodda hem och känner dofterna från Syriska omeletter, stekta sillar och ångande burek.
Så ser jag de oanvända balkongerna, de med rostiga ledningar och kapsejsad parabol och tänker på tomhet, desperation och flykt och den kärlekslöshet som börjat gripa omkring.
Men hoppet är ändå det som blommar mest och starkast på Ahlmansgatan, och en bit bort följer en Syrisk kvinna sitt barn in till tandläkaren. Hon pratar lugnande till sitt barn, men också till mig.
Ljuden som läckte ut
De gick över vindarna som osaliga andar,
Eller åtminstone som darriga heroinister
Varje mörkt skrymsle var en del i detta undergångens rike
Som sträckte sig från Ungrarens vindsförråd
I det bruna huset mitt på Hässleholmsgatan
Till katakomberna under Yindi
Där de hålögda skuggorna vilade på söndergnagda arabiska mattor
Det var också här som svartklubbsdeltat
Rann ut i Möllevångsmörkret
Som svarta elektriska ålar
Vindsvandrarnas värld vette i sin tur
Mot Elvis-korridorerna
Som gick i ett sicksackmönster
Ändå bort till ett igenbommat gammalt tornrum
På Karlskronaplan
Där Elvis bodde med en enarmade bandit
Och ett par speciellt utvalda Elvis-slavar
Som ständigt stod i ett hörn och bredde Elvis-mackor
Och visslade Love Me Tender
Och bar vapen för att kunna försvara Elvis
Mot vindsvandrare och de hålögda
Vi i den andra världen hörde ljuden som läckte ut
Råttor som gnolade, punkare som pundade
Och hålögda som bankade sina miniatyrknytnävar
Mot någon juggeboss och snyftande bad om nytt tjack
Och så detta hasande ljud från alla vindsvandrare
Som låg som en spöklik basgång
Till en paralyserad version av ”In the Ghetto”
Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan 