Jag har alltid känt mig utsatt
Som ett fruset barn med tårar av is
Som vill in i värmen, till alla skratt
Till något bättre, till varje pris
Jag har alltid känt mig utanför
Som den som alltid blir vald till sist
Den som är tyst och skör
Som är nedtryckt, grå och trist
Jag har alltid känt mig utlämnad
Till mig själv och min smärta
Till att själv finna till vad jag är ämnad
Och ett varmt bultande hjärta
När jag begrundar min ensamhet
Ser jag ofta mig själv
Som den lille rädde pojken
Jag var i skolan
Som aldrig riktigt fick vara med
Det är som om de ögonblicken
Brändes fast i mig
Och jag låter fortfarande
De tuffa pojkarna
Gå före mig i kön,
Ge mig en magsugare,
Mula mig med brun snö,
Eller kalla mig bögjävel
Eller kalla mig för mitt förhatliga öknamn
Som jag inte ens idag klarar skriva ner
För det öppnar en avgrund
Men idag är jag fortfarande ensam
Och de har har byggt upp ett liv
Har familjer och kärlek
Men ändå är det inte bitterhet
Som bor inom mig
Det är snarare uppgivenhet
För att såren inte läker
De finns kvar hela livet
Och man lever hela tiden i skuggan
Av de som gjort en illa
Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan 