I den ångande natten
Framför lastbryggor
Och fabriksportar
Studsar ännu ekot
Av Malmö arbetarstad
Mot asfalt och tegel
I denna del av staden
Styr Metropolis-Maria
Över rullband, kedjor
Och motviktstruckar
Hon håller brandtal
I lagerbyggnad 15
Där både valsar och EU-pallar
Finns att hitta i ställagen
Hon är den sista av sitt slag
Och är ett med rök och ångor
Men slår hårdare med hammaren
Än krossmaskinen i hamnen
Och när hon talar
Så lyssnar man
Men den mänskliga svetten
Utvinns alltmer på löparbanor
Och på 24/7
Än på betonggolv
Eller i gryningsljus i hamnar
Och Metropolis-Marias röst
Hörs numera mest
Som en hes viskning
I Fosieområdet
Någonstans i mörkret
Bakom ett lagertält
Med färgglada containrar
Fyllda med dataspel
Och hantverksöl
Eller på Kopparbergsgatan
I ångorna av nybakade gifflar
Eller bortåt biltvättarna
Och de begagnade neonskyltarna
På Norra Grängesbergsgatan
Etikett: Malmö
Besegra det stora äcklet
När Joan Crawford går över gatan
Tänker hon på att hon skall lägra en producent
På mötet klockan 16
Innan dess skall hon hinna handla ett par solglasögon
Och hämta upp 50 gram kokain i Rondellen
Hon lever med oket att vara en kvinna
I en mans värld
Och att ta makten över livet
Har kostat så mycket mer
Än en halvflaska vin på LeLe’s
Hon trippar nerför Spånehusvägen
Och svänger höfterna som i den där filmen
Men hon har en piratflagga tatuerad på låret
Och när hon inte står framför kameran
Är hon oftast full eller tom
Men männen ser henne
Och respekterar henne
Därför hon har så bestämda rörelser
De vet att hon vet var hon är på väg
Mot sexet och knarket
Bergsgatan är Sunset Boulevard om natten
Och många stannar till bara för en munsbit
Eller för att kolla servitriserna
Som jobbar där på nätterna
Och programmerar dataspel på dagarna
Då Joan Crawford blev anarkist
Blev hon också fri i sinnet
Och herre bland andra herrar
Och regissör av sitt eget liv
Om där nu finns något kvar
Ikväll skall hon se Svart Städhjälp
På Enskiftet och röka med långt cigarettmunstycke
Och dra några linor på dasset
För att känna livet pulsera
Hon tänker ge bort ett par solglas
Till en man
Och gå hem med honom
För att erövra sig själv
Och besegra det stora äcklet
På ICA
Går in på ICA
Mintchoklad,
Flytande tvål
Och stearinljus
Med nedsatt pris
Till vänster
Jag går genom frukten
Bort till bönorna
Och vidare till äggen
Sedan stannar jag
Och tittar på korven
Och tittar på korven
Och tittar på korven
Ett 24-pack toapapper
Och hör radiosporten
Annonsera ett mål
På Örjans Vall
När jag går förbi barnmaten
Bort till naturgodiset
Och tänker på korven
Men går in i ett ställ
Med fluorskölj
Och tvålar
Och tänker på min andning
Och innehållet
I min mage
Och tomheten
I mitt bröst
Sen står jag plötsligt
I kön mot kassa två
Och funderar på
Om jag skall köpa
En bukett rosor till mig själv
För 25 kronor
Ett slutet cirkulationssystem
Vägen mellan min port
Och min ICA-affär
Är en del av mitt blodomlopp
Ett slutet cirkulationssystem
Där mina blodkroppar
Hämtar upp näring
Som transporteras
Till hela min kropp
Och vägen ger också energi
Låter hjärnan sakta ner
Puttra på déjà vu-tomgång
Jag passerar Ystadsgatan
Och möter främmande blodomlopp
Men märker det knappt
För jag är full av överlevnad
Hyllienatt
På nätterna i Hyllie
Drar de oformliga
Och konturlösa
Omkring på gatorna
Deras kroppsvätskor
Skvätter på lyftkranar
Och sovande romska tiggare
De lever på melamin
Och fogmassa
Och åker rutschkana
Nerför Emporias futuristiska glasentré
Då köpcentrats ljuddesign
Är avstängt
Och shoppingbrudarna
Hålls isolerade på BUP
Och när solen väl börjar gå upp
Glänser Hyllie
Ånyo
Som en nyputsad dödsstjärna
Medan Ronny Persson från Höör
Rullar in med sina 24 meter
För att lossa diskmaskiner
Och pissa på vattentornet
Nick Drake gick aldrig på Möllevångens gator
Nick Drake gick aldrig på Möllevångens gator. Men en sliten jacka han en gång burit låg en dag i ett soprum på Sölvesborgsgatan. I fickorna låg en kvikk-lunsj och en handfull sand.
Den var sliten över axlarna och lagad med tejp neråt ryggslutet, men var annars i bra skick.
Nico hade hittat den i Folkets Park under ett heroinrus i några buskar där en gång en bergochdalbana i trä legat. Hon hade i sin tur gett den till Johnny Thunders och han gav den sedan i betalning för två pack stålsträngar på Lindkvists Musik.
Då hade redan en del sand runnit ur fickorna.
Lindkvist gav den till Stry som skrev en låt i den som aldrig blev bra. Och sedan glömde han den i bagageutrymmet på en brun Ford i Norrköping, när han och en suddig gestalt åt pizza över gatan. Bilen såldes sedan till Sillen, som hade höns utanför Skivarp. Han höll om sin flickvän med jackan när deras son gått bort i leukemi. Hon fick några sandkorn i tårarna.
Sedan låg jackan två år i en bod därute.
Därute i en kall bod.
Sedan gick den till Frälsis och såldes på Kaleb på Förstadsgatan till en hoppfull ung musiker i Cardigans.
Men han trivdes inte i den och gav den till Pertti som satt i busskuren framför det nystartade ölkaféet. Det kom sand i hans handrullade cigaretter.
Jackan värmde men blåste en tidig morgon bort längsmed Simrishamnsgatan. Den låg där under en fullklottrad skåpbil ett tag.
En rödhårig vaktis plockade upp den och lade den i en pappsäck.
Från ett fönster på 3:an hördes en flaska korkas upp och Pink Moon spelades på en Luxor.
Från påsen som bars iväg föll ett par korn sand och lade sig på asfalten utanför Parseh där en vacker ung kvinna precis steg ut med ett sex-pack Löwenbräu i famnen.
Nick Drake gick aldrig på Möllevångens gator.
Ljuden som läckte ut
De gick över vindarna som osaliga andar,
Eller åtminstone som darriga heroinister
Varje mörkt skrymsle var en del i detta undergångens rike
Som sträckte sig från Ungrarens vindsförråd
I det bruna huset mitt på Hässleholmsgatan
Till katakomberna under Yindi
Där de hålögda skuggorna vilade på söndergnagda arabiska mattor
Det var också här som svartklubbsdeltat
Rann ut i Möllevångsmörkret
Som svarta elektriska ålar
Vindsvandrarnas värld vette i sin tur
Mot Elvis-korridorerna
Som gick i ett sicksackmönster
Ändå bort till ett igenbommat gammalt tornrum
På Karlskronaplan
Där Elvis bodde med en enarmade bandit
Och ett par speciellt utvalda Elvis-slavar
Som ständigt stod i ett hörn och bredde Elvis-mackor
Och visslade Love Me Tender
Och bar vapen för att kunna försvara Elvis
Mot vindsvandrare och de hålögda
Vi i den andra världen hörde ljuden som läckte ut
Råttor som gnolade, punkare som pundade
Och hålögda som bankade sina miniatyrknytnävar
Mot någon juggeboss och snyftande bad om nytt tjack
Och så detta hasande ljud från alla vindsvandrare
Som låg som en spöklik basgång
Till en paralyserad version av ”In the Ghetto”
En bänk i Rondellen
Sorgedjuret sitter med Veronica Lake
På en bänk i rondellen
De talar tyst till varandra
Om att falla igenom
Om att marken är hård och kall
Och skuggorna så hemska
Sorgedjuret vaggar fram och tillbaka
Som en kvinna utan framtid
Men deras händer möts
Precis när dimman glider fram
Längs Kristianstadsgatan
Alltmedan de långsamt försvinner bakom dimstråken
Ses Veronica Lake dela med sig av innehållet
Ur en silverskimrande fickplunta
Och Sorgedjuret tar en djup klunk
Nu ryker det runt buskar och bänkar
Och scenen liknar en billig snöglob
Eller ett sämre polaroidfoto
På en alternativ teaterföreställning
Och hela Parkgatans plank
Har försvunnit in i dimman
Och man hör Clownen Miko
Oroligt undra var han är
Innan detta och alla andra omgivande ljud Omärkligt blåser bort
Och det bara finns detta vita
Och Veronica Lakes trötta röst:
”I wanted my stardom without the usual trimmings.
Because of this, I was branded a rebel at the very least.
But I don’t regret that for a minute.
My appetite was my own and I simply wouldn’t have it any other way.”
Lyktorna tänds
Porttelefonen
Det var en höstdag och Möllevången låg kall och ogästvänlig
Framför mig på gatan låg en sönderslagen porttelefon
Ur det trasiga höljet kröp hundratals medtagna eller skadade meddelanden
Några ropade desperat: ”hjälp mig!”, ”rädda mig!” eller ”snälla!”
Någon var mer förvirrad och viskade ”jag älskar dig mer än du älskar mig”
Och jag backade ett par steg
Men meddelandena myllrade emot mig
Gamla, som unga
En del var så illa däran att jag inte kunde urskilja deras ord
Vissa starka meddelanden bar andra svagare i sina famnar
En del blödde och var traumatiserade: ”din gris, släpp in mig”, ”släpp in mig fitta”
En röst på ett kurdisk språk ville krama mig
Och många grät över de meddelanden de tvingats lämna bakom sig
”Aldrig mer skall vi höra dessa meddelanden”
”Så jävla sorgligt”
Men jag mindes plötsligt ett meddelande jag lämnat där på Ystadsgatan 15,
Som jag inte ville träffa på igen
Så jag flydde bortåt torget
Där grönsakshandeln sög åt sig alla ljud
Och där gick jag runt tills alla meningar lät som ”tre för priset av två”
Svartklubbens kung
Det var nått jävla ställe
Där det dracks öl
Och fimparna låg i bruna glasaskkoppar
Och det luktade svavel och rosenvatten
Det var mitt i vintern och vått på golvet
Min skinnjacka hade mörka fläckar
Där fukten trängt in
Jag kände en svak kräkdoft från kragarna
Och jag försökte fokusera min blick
På ett paket Pall Mall som låg längre bort
Samtidigt som den blodtörstige dörrvakten
Motade en arg människa ut på gatan
Och sedan satt vi tysta i det skumma ljuset
Och väntade på att vi skulle bli så fulla
Att vi inte skämdes när svartklubbens kung
Bad oss dra åt helvete
Och hotade med att han skulle skära kukarna av oss
Och ge till sina hundar
Eftersom vi var bögjävlar
Men våra pengar tog han emot
Och i skuggorna hukade kvinnor
Och troll fulla av heroin
Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan 