De jävla elscootrarna och pållarna på Jägers

På bordet stod två värmeljus
Och två kalla öl
Från baren hördes en ostadig röst
Som förbannade Stefan Löfvén
Och de jävla elscootrarna

Längre in i mörkret satt två män
Och åt fläsk med löksås
Och pratade hästar
Eller rättare sagt
Pållarna på Jägers

Vid bordet bredvid Ellstorps-Elvis
Satt tre yngre kvinnor
Som verkade begåvade
Och pratade böcker
Och drack kaffe

Men nu kom en kvinna in
Och Elvis kände rökdoften
När hon satte sig mitt emot honom
Och började prata
Om deras gemensamma son

Den högljudde hade nu kommit till Kommunisterna,
De fega, jävla kräken
Som kört det här fina landet
Ända ner i botten

Från de halvt spruckna högtalarna
Kom sjuttitalsrock
De begåvade kvinnorna
Trodde det var Fleetwood Mac
Men det från ”Magazine” med Heart

Ellstorps-Elvis visste detta
Men rättade dem inte
Han var inte den typen
Och dessutom hade han fått
Sura uppstötningar

Samtalet var jobbigt
Och hans gamla ex
Var less på honom
Och lät honom veta det
För hon hade inget att förlora

Det var inga vinnare idag på puben
Det var kvalmigt
Och stället var fullt av losers
Som antingen gillade billig öl
Eller billig mat och öl

Det var väl skit samma
Tänkte Elvis
Och tyckte hans gamla flamma
Såg ut som en larv
En fet jävla larv

Länge leve Möllevången

Vid Simrishamnsgatans slut
Ligger en liten akut
Där trasiga gubbar och gummor
Får omvårdnad och äta hummor
Det är så det är bestämt
Att alla skall få hjälp jämt
I ett tält i Jesusparken
Skrevs lagen ner på pappersarken
Som förvaras i ett kassaskåp
Nedgrävd under en heliotrop
Två tomma flaskor Rosita
Och lite annan rekvisita
Är det som utmärker denna punkt
Som betyder något tungt
Ja, rentav något vördat
Som vi inte skördat
Vi har låtit det växa
Detta varma komplexa
Som känns i alla lägen
Innanför Nobelvägen
Och bort mot Rådmansvången
Håller vi kylan stången
Det är ju så att envar
Kan få en snaps och ett svar
På vad fan som är snett
Och vad som verkligen är rätt
Måhända du på Falsterbogatan
Får ett möte med satan
Men det är så det är här
Verkligheten är en chimär
Det finns massa andra ställen
Som gamla fina Rondellen
Som fungerar som nav
Kring empatiska krav
Att alla skall med
Det är vårt besked
Länge leve Möllevången
För femtioelfte gången

Den Tasmanska tigerns natt

En natt,
Vi kan kalla den,
Den Tasmanska tigerns natt
Möttes Veronica Lake
Och Joan Crawford
Utanför Mellersta Kyrkogården
Vid de romska viloplatserna

De kände varandra
Genom hörsägen
Och korta möten
På socialkontoret
Då de som överlevare
Gjort vad överlevare gör
För att överleva

Denna natt
Denna olycksaliga natt,
Smälte de samman
Till en hybrid,
Av längtan,
Utanförskap,
Och desperation

Medan månen
Höljdes av mörka moln
Satt hybriden
I det fuktiga
Kyrkogårdsgräset
Och drack en vätska
Som fick den att sjunga

Och sången
Rörde sig ostadigt
Mellan gravarna
Som oroliga andar
Eller trasiga själar
Som letar efter
Morgondagens ljus

”Det här är en sång om ett party”

Han följer Ellstorps-Elvis till spelningen på Vinnys
De står vid cykelbanan utanför och röker
Och kollar in ölburkarna i fönstret
Det är en blåsig eftermiddag och Bo-Erik huttrar
Medan Ellstorps-Elvis fimpar ciggen under skon
Han har en mikrofon i en systemkasse
Och i bröstfickan på jeansjackan en läkerolask fylld med plektrum
Ellstorps-Elvis blev utförsäkrad för tre veckor sedan och tar alla gig han kan få
Hans kropp är inte så rörlig
Men spela gitarr en halvtimme går bra
Och äta en pizza
Sen blir det några piller och soffan hos Bo-Erik

Ellstorps-Elvis har skrivit en låt om Bo-Eriks pappa
Han introducerar den med orden ”det här är en sång om ett party”
Han har scenkostymen på, med blinkande lampor på den breda livremmen
Batterier har han fått av Bo-Erik
Och han svänger gitarren fram och tillbaks
Med halsen riktad ut mot den lilla publiken
Som en kulspruta
Och han tittar lite flackande
Mot den stora fondtapeten på andra sidan rummet
Som är en uppförstorad bild på Sankt Knuts torg för länge sedan
Och han tappar bort sig och börjar prata
Om när han uppträdde på Kronprinsen med Git Gay
Sen ser han Bo-Erik och han ler generat
Och avslutar med ”Suspicious Minds”

Det står ett kartotek i mönstrat läder i en port på Ängelholmsgatan
En kvinna lämnade den där
I den kan man hitta alla namnen
Och alla sanningarna
Om vad som verkligen hände
Inne i detta hus
Nittonhundranittiofem

Kvinnan var klädd i lång rock med skärp och schalett
Och bar en parfym hon sparat för detta tillfälle
Då sanningarna
Skulle bäras fram
Som en betydelsefull gåva
Till det förflutna

Det förflutna var inte hemma eller ens på väg hem,
Så nu står kartoteket där
Inne i den vackert
Stenlagda porten
Och bara väntar på
Att få lämna sitt budskap

Men ibland blir det man gör som en osynlig längtan
Som ingen ser
Eller observerar
Vare sig då
Eller nu
Då det verkligen
Skulle betytt något

Men kvinnan går vidare bort från Möllevången
På väg mot en annan port
I ett annat liv
Och lurarna hon bär
Spelar ”Love Untold”
Med Paul Westerberg
Och tårarna rinner

Hör

Jag hör brandlarmet i Sankt Olof,
Och hur säden rör sig på kvällen då jag cyklar hem
Jag hör hur stapeltrucken rör sig över asfalten bakom Systembolaget
Jag hör ett band repa hårdrock på Östra Park,
Och tonerna från ett piano från översta våningen
Jag hör hur jag trycker ner rec/play på min radio,
Och det långsamma surret som uppstår i bakgrunden
Jag hör vattnet skvalpa in över den fina sanden nedanför Knäbäckshusen,
Och ljudet i baksätet på kombin
Jag hör grenarna slå mot ett fönster på Mäster Danielsgatan,
Och sorlet utanför när en granne hade kafferep
Jag hör dörrarna öppnas på Domus
Både i Simrishamn, Lund och Malmö
Jag hör hur en kompis headbangar sitt hår
Jag hör hur mockajackan låter när den gnider mot dörröppningen,
Och hur kaffevattnet kokar på Ystadsgatan,
Och så ljudet på kvällarna från Wienerwald
Jag hör hennes röst i telefonen
Jag hör gruset under mina skor på fotbollsplanen,
Jag hör stansens tunga, hårda ljud på Sturkögatan
Och ljudet av hur sopor pressas på Flintrännegatan
Och flockarna av måsar
Jag hör ljudet av människorna i min korridor
Som jag inte vågar prata med
Jag hör ljudet av min egen hulkande gråt
Jag hör ljudet av fräsande korv
Och larmet som talade om att vi måste börja arbeta
Jag hör ljudet av fnittrande skratt
Och den mjuka dunsen då du lägger ditt huvud mot min axel

Natten då Malmö stad blev ett med hela universum

Månen sken och spårvagnarna var rena och nysmorda
Vårkvällen då Gagarin dansade på Amiralen

Världsrymden gjorde ett besök i arbetarkommunen
Och kosmonauten flög fram över dansgolvets tiljor

Storbandsjazzen steg som rök snirkligt upp mot atmosfären
Natten då Malmö stad blev ett med hela universum

Hippiekonstnärerna från Lugnet åt rymdkorv i bröd
När de med skjortan utanför promenerade hemåt

Nätterna var mörkare i staden på sextiotalet
Och stjärnorna lyste över torg, byggen och bockkranar

Kvar uppe på Amiralens trapp satt Jurij Gagarin
Och delade en pilsner med en tröttkörd Eric Svenning

Medan orkestern plockade ihop sina instrument
Paraderade kosmos förbi på Amiralsgatan

Andra sidan

Den gamle farbrorn på Dalaplan
Ser sig omkring
Gör en svepande gest med högerhanden
Säger några ord till sig själv
Innan han går ner mot tunneln
Som han vandrar igenom
För att komma till andra sidan
Där han levt hela sitt vuxna liv
I en tvåa utan balkong
Och passioner

Chaffisarna

Chaffisarna hade gille
Hos Kalle på Limhamn
De flesta körde Ringlinjen
Eller jobbarbussarna

De började festa
På öl och sambuca
Men Kenny dök inte upp
De saknade hans skratt

Framåt elva ringde det
Och det var Amina på växeln
Hon sa att Kenny låg på Akuten
Att han försökt ta sitt liv

Va fan sa Tompa,
Med tårar i ögonen,
Han körde ju 34:an igår
Och var hur glad som helst

Men borta vid groggen
Satt Loppan och mindes
Att Kenny vatt ledsen
För han trodde han var bög

Men det var bara hon
Som visste något
Och hon sa inget
Medan de andra bullrade

Två år senare
Kallades Kenny för Pinocchio
Han hade blivit av
Med armar och ben

Alla skrattade högt
När han dansade breakdance
På väg till Azalee
Där de skulle äta planka

Och senare den kvällen
Träffade han Lennart
De spelade biljard
Och stog tättintill

Varann