Etikett: Malmö

En sista hälsning

onkelzebLämna en kommentar

Bo-Erik, Astrid från Gula Höja,
Loppan, Lizette, Kalle och Limhamns-Leffe
Står på Hästhagens IP
De tittar upp mot Malmös blåa torn

Lizette har med sig ett dragspel
Som hon omsorgsfullt häktar på
Himlen är blå
Och kärleken likaså

Bo-Erik pratar om Erik,
Eller Ellstorps-Elvis som han kallades
Att han var en snäll man
Men att hans plågor är över

De tittar mot Kronprinsen
Med tårar i sina ögon
Och Lizette spelar och sjunger
”Love me tender”

Det blåser lite lätt
Regementsgatan brusar
Och den lilla samlingens sång
Höjs en smula

De känner hur Elvis låt seglar upp
Mot toppen av Kronprinsen
Och lägger sig där
Stilla, kärleksfullt

Det är så här döden kan hälsas
På en idrottsplats i Malmö
En sommardag
Av gamla kära vänner

Som ett ruttet körsbär

onkelzebLämna en kommentar

Nu hade han den där utsikten igen
Över sjukhusområdet
Som var i ständig förändring
För miljontals kronor
Och av lika många själ
Han såg buskarna därnere
Och de asfalterade stigarna

Ellstorps-Elvis var döende
Och det var inget mer med det
Han var redan utanför samhället
Det vara bara dags
Att bli avknoppad
Att som ett ruttet körsbär
Falla ner mot jorden

Han tittade vidare
Hoppades se Södervärn
Där det fanns en puls
Och ett gytter av liv
Men han såg bara bockkranar,
Byggarbetare och vitrockar
Som om världen ville byggas upp

Och han log lite för sig själv
Han kände hur citrusdoften
Blandades med klorinstanken
Och hörde ljudet
Från maskiner
Som bara finns i sådan här byggnader
Ljudet av annalkande död

Han hasade sig långsamt bort mot sitt rum
Med droppställningen
Och slangarna
Under surrande ventilation
Och enhetlig belysning
Som om dräkten var på
Och det var dags
Att ta sig upp på scen

Enskifteshagen

onkelzebLämna en kommentar

Vid 11-tiden finner hon ro
Och somnar i Enskifteshagen
Sidan om en odlingslåda

En hund väcker Joan Crawford
Redan efter bara tio minuters sömn
Och hon sätter sig upp

Hon tänker på den senaste tiden
Hur allt blivit fel ännu en gång
I detta jävla liv

Hennes trötthet är som en hinna,
Ett mjukt fjälligt lager hud
Som hon bara hoppas tappa

Hon vill se det ligga kvar där I parken
När hon rör sig in i stan igen
Hon vill ömsa hela sitt liv

Men hon vet att ögonblicken
Av lugn, ro eller lycka
Är en verklig variabel

Hon måste bara ha tålamod
Med sig själv
Och detta liv hon lever

Det är så lätt att bli desperat
Eller helt jävla uppgiven
Av kyla och utanförskap

Än så länge kan hon såsom en hund
Sniffa reda på värme och liv
På denna ogästvänliga planet

Boken

onkelzebLämna en kommentar

Det är precis vid skymning
Och Bo-Erik står på balkongen
Med en bok i handen
Som han tänkt läsa

Han vet inte varför
Han står där på balkongen
Och inte sitter i fåtöljen
Eller ligger i soffan

Men hans blick söker sig
Mot den nytända gatubelysningen
Han känner värmen
Som sprider sig över staden

Orden han håller i sin hand
Känns så kalla
Och artificiella
Och inte som riktig mänsklig värme

Han ser hur människorna
På gatorna
Illumineras
Och får konturer

Han håller hårt i boken
Och tänker att människor
Är vackrast
När det skymmer

Hey Bo Diddley

onkelzebLämna en kommentar

Ellstorps-Elvis har en skjorta med vita silvriga blixtar på ärmarna.
Den hänger i garderoben ovanför en tomback.
Bo Diddley bar den skjortan när han spelade i Sverige 1992.
Den är i övrigt brun och sliten och Elvis antar att han fick den från trummisen som lirat med honom på Kronprinsen. Men det kan egentligen lika gärna vara så att han fått den av Bo själv. Han minns inte mycket från 1990-talet.
Inte mycket mer än sin mors bortgång och fotbollssommaren -94.
Och så minns han så klart ensamheten, ångesten och den stigande desperationen.
Men Hey Bo Diddley!

Galatea

onkelzebLämna en kommentar

I Galateas Hage satt Bo-Erik
På muren mot dammen
Och tittade på Galatea
Som en man tittar på en kvinna

Han hade aldrig haft någon
Annat en leenden
Från flickan i charkdisken
Och från servitriser

Han fantiserade
Om hur det skulle kunna vara
Och vad de skulle säga varann
Om hon vore av kött och blod

Hon var visserligen en stenstod
Men gjorde honom ändå nervös
Med sin skönhet
Och sitt triumferande sätt

Det gick inte att prata med henne
Denna gång heller
Han ställde sig upp
Och började gå hemåt

När han gick ut genom häcken
Hörde han en viskning
Som rörde hans hjärta
För några ögonblick

Han vände sig om
Och tittade mot Galatea
Som stod stilla i silhuett
Med en duva på hjässan

Men borta i andra hörnan
Av den lilla hagen
Satt en kvinna
Som tittade nyfiket på honom

Med en känsla av rädsla
Och stor upprymdhet
Gick Bo-Erik hem
Längs Smedjegatan

Estonia

onkelzebLämna en kommentar

Jag dricker kaffe på Coffee Square
Och blickar ut över torget
Där på andra sidan låg Intergrill, Mascot, Sjugosjuan
Och delikatessaffären
Om man tänker Nittiofyra
Jag gjorde ALU på Rosengård
Och fick gå ner på torget
Och ringa från telefonkiosken
Om jag skulle sjuka mig
Eftersom jag inte hade telefon
Det var det året Sverige fick brons
I fotbolls-VM
Och Estonia gick till botten
På luncherna på en parkeringsplats
Ovanför Rosengårds Centrum
Satt jag ofta själv
Och kippade efter luft
För detta var sensommaren
Då jag hade börjat drunkna

Himlen låter mig vänta

onkelzebLämna en kommentar

”Himlen låter mig vänta”,
Tänkte Bo-Erik
När han stod på en öppen plats
I närheten av sitt hem
”63 års steg har lett mig hit”

Tre kvarter från sitt barndomshem
Och två kvarter från sin
Gamla långvariga arbetsplats
Och 125 steg till sin favoritpub
Där han äter Filé Oscar varje söndag

Det är inte långt,
Men det har varit en krånglig väg
”Himlen låter mig vänta”,
Upprepade han tyst för sig själv
Som om denna rad var ett mantra

Och inte en sanning

Ställverket bakom plan B

onkelzebLämna en kommentar

Joan Crawford satt framför ställverket bakom plan B
Hon drack en stulen öl och log mot det elektriska mörkret
Bakom henne hördes sorlet av sociala människor och punkmusik
Och hennes ögon tårades av att äntligen vara ensam
För det var det hon ville, men aldrig kunde
Hon ville ha kropparna, men inte fan det de sade
Hon behövde närhet, men inte sällskap
Och det var så hon kände nu när natten omslöt henne
Mörkret smekte henne, men stoppade inte ner händerna i hennes trosor
Mörkret respekterade henne
Som vore hon den elektriska nattens drottning