Borta på Kristianstadsgatan
I en port mellan en frisör och en kötthandel
Satt Jenny Lee som lirade
I The Fishfuckers
Hon bar tajta,
Missfärgade jeans,
En Kal P Dal-tisha,
Under en grön parkas
Och ett par solbrillor
Med tjocka vita bågar
Hon satt på asfalten
Och hennes röv ömmade
Och hon tänkte att livet var skit
För hon var så jävla bra
Men hennes resting bitch face
Och allmänna känslolöshet
Gjorde allt så svårt
Så tungrott
Hon var rockenroll
Men hon kunde inte
Släppa någon nära
För tuffheten
Och hårdheten
Och hennes knutna nävar
Kom från en liten jävla bensinmack
Där hon fått blodsmak
I munnen
Och ett livshelvete
I present
Av en jävla idiot
Etikett: Kristianstadsgatan
En bänk i Rondellen
Sorgedjuret sitter med Veronica Lake
På en bänk i rondellen
De talar tyst till varandra
Om att falla igenom
Om att marken är hård och kall
Och skuggorna så hemska
Sorgedjuret vaggar fram och tillbaka
Som en kvinna utan framtid
Men deras händer möts
Precis när dimman glider fram
Längs Kristianstadsgatan
Alltmedan de långsamt försvinner bakom dimstråken
Ses Veronica Lake dela med sig av innehållet
Ur en silverskimrande fickplunta
Och Sorgedjuret tar en djup klunk
Nu ryker det runt buskar och bänkar
Och scenen liknar en billig snöglob
Eller ett sämre polaroidfoto
På en alternativ teaterföreställning
Och hela Parkgatans plank
Har försvunnit in i dimman
Och man hör Clownen Miko
Oroligt undra var han är
Innan detta och alla andra omgivande ljud Omärkligt blåser bort
Och det bara finns detta vita
Och Veronica Lakes trötta röst:
”I wanted my stardom without the usual trimmings.
Because of this, I was branded a rebel at the very least.
But I don’t regret that for a minute.
My appetite was my own and I simply wouldn’t have it any other way.”
Lyktorna tänds
Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan 