På balkongerna på Ahlmansgatan bländar begonierna och pelargonierna mot den vita miljonprojektsfasaden, och under en purpurfärgad parasoll spelar en mobilhögtalare dansant musik från Aleppo.
Det ser ut som en julkalender med några öppna luckor, och några stängda, och i fantasin ser jag inbodda hem och känner dofterna från Syriska omeletter, stekta sillar och ångande burek.
Så ser jag de oanvända balkongerna, de med rostiga ledningar och kapsejsad parabol och tänker på tomhet, desperation och flykt och den kärlekslöshet som börjat gripa omkring.
Men hoppet är ändå det som blommar mest och starkast på Ahlmansgatan, och en bit bort följer en Syrisk kvinna sitt barn in till tandläkaren. Hon pratar lugnande till sitt barn, men också till mig.