Handpumpen

Mellan fyren och Skorpionklippan
Är brunnen belägen
En gammeldags med handpump
Monterad på ett tjockt brunnslock
Och ser vacker och rustik ut
Där den står som en hägring
I en annars kal och klippig miljö

Runt brunnslocket ligger sand
Som yr runt och ändrar mönster
Och ibland även kulör
Beroende på väder och vind
Men brunnen har sinat
Och allt vatten köper jag
I en affär inåt land

Men när jag står i fyren
Och tittar över vatten och klippor
Stannar jag ofta med blicken
På den där obrukbara pumpen
Och tänker att det är ungefär
Som det är med kärleken:
Att den har sinat

Men pumpen ger mig också
En fast punkt att fokusera på:
Ett sinnenas Shangri La
För i min hjärna
Rinner det inte bara vatten ur pumpen
Utan även förhoppningar
Och klarblå drömmar

I en fyr på Norra Mallorca

I drömmarna bor jag i en fyr på norra Mallorca
Uppe på klipporna, cirka 50 meter ovan Baleariska sjön
Fyren har ett fönster och när solen stiger upp
Lyser den upp en gammal gungstol
Som jag sitter och antecknar i
Jag gör uträkningar över hur mycket kärlek
Som flyter förbi nere i havet
Jag har i flera år noterat en nedgång
Och är väldigt oroad över den negativa utvecklingen
Hur skall jag förklara detta för världen?
Kärlekspartiklarna är ju ohyggligt små,
Många tror inte ens de finns
Och även om de finns?
Är det ett problem att vattnet inte tar upp dem?
Men jag har studerat klipporna, stenarna
Och den gruslika brunröda jorden
Och där finns nästan ingen kärlek alls
I luften finns det vissa dagar
Då vinden ligger på mot land
Ett visst flöde av kärlek
Men det är så lite så det nästan är försumbart
Min mätstation finns i fyrens källare
När man går nerför trappan blir man varm i magtrakten
Och huvudet känns lättare
Här finns höga doser kärlek
I provrör och i olika burkar
Och ofta sitter jag här och jobbar
Och smörjer ibland lite kärlekspulver
Över min panna
Som en indiansk krigsmålning
Eller som en handling
För att sympatisera
Med en utdöende art
Eller en förlorad konstform
Men ibland går jag längst upp i fyren
Till linsen med fönster ut mot havet
Där är ensamheten som störst
Som hos en som försöker
Göra sig hörd i en piskande storm
Eller i en dysfunktionell familj
Däruppe vet jag att jag måste rädda världen
Att det måste gå
Så är nätterna i min fyr

Fast du aldrig sagt något

Du andas
Och omkring dig bildas liv
Där du befinner dig
En beröring blir en känsla
Blir en tanke blir ett ord
Som rör vid någons hjärta
Fast du aldrig sagt något

Du tänker
Att du är alldeles ensam
Och alldeles kärlekslös
Men det är inte sant
För din utandningsluft
Viskar sanningar
Fast du aldrig sagt något

Du sover
Drömmer drömmar
Om gamla vitkalkade fyrar
Som signalerar ut i mörkret
Som ett rop på hjälp
Fast du aldrig sagt något

Du kommunicerar
Fast du aldrig sagt något

Vid en pir av grå oändlighet

Vid gränserna till min privata sfär ligger de bortglömda haven med dess svarta fyrtorn
Vid en pir av grå oändlighet ligger farkoster förtöjda med brutala kättingar
Haven är mörka och stilla utom då albatrosserna flyger in en död lots
Telegrafisterna rapporterar ännu en gång hem om det till synes oundvikliga
Men också en liten kortfattad notis om en spricka i piren av grå oändlighet