Jag är på en alldeles öde ö
Där marken ångar och löven faller
Framför mig står ett stort trähus
En sekelskiftsvilla med flagnande färg
Ön är inte stor men har en kulle med träd,
Och högar med ruttnande löv
Samt ett båthus på andra sidan
Framför huset går en brygga ut i havet
Den är vit och doftar svagt av blod
Som bryggor ofta gör när de skjuter ut
Ur kroppen på en enslig själ
I hopp om att upprätta en kontakt
Därute på okänt vatten
Etikett: Ensamhet
Det som finns
Det som finns är det jag ser
Och det jag hör och förnimmer
Det är mest ett halvdant liv
Vasken full av äggskal
Och en tvätthög mitt på golvet
Inte ens ett öppet fönster
Kan vädra bort det unkna,
Den fadda instängda doften
Av en uppgiven ensamhet
Nätterna
Vaknar om nätterna
Och vänder mig om
Håller ögonen stängda
För på natten
Ser ensamheten
Som sorgligast ut
Enastående
Min ensamhet är aldrig banal
Den är enastående
I skuggan
När jag begrundar min ensamhet
Ser jag ofta mig själv
Som den lille rädde pojken
Jag var i skolan
Som aldrig riktigt fick vara med
Det är som om de ögonblicken
Brändes fast i mig
Och jag låter fortfarande
De tuffa pojkarna
Gå före mig i kön,
Ge mig en magsugare,
Mula mig med brun snö,
Eller kalla mig bögjävel
Eller kalla mig för mitt förhatliga öknamn
Som jag inte ens idag klarar skriva ner
För det öppnar en avgrund
Men idag är jag fortfarande ensam
Och de har har byggt upp ett liv
Har familjer och kärlek
Men ändå är det inte bitterhet
Som bor inom mig
Det är snarare uppgivenhet
För att såren inte läker
De finns kvar hela livet
Och man lever hela tiden i skuggan
Av de som gjort en illa
Gladiatorer
De ensamma
De undanknuffade
De i utanförskap satta
Är mina hjältar
För de är kämpar
Som inte lever för
Utan trots allt
Som gladiatorer
I livets träskmarker
Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan 