En sista hälsning

Bo-Erik, Astrid från Gula Höja,
Loppan, Lizette, Kalle och Limhamns-Leffe
Står på Hästhagens IP
De tittar upp mot Malmös blåa torn

Lizette har med sig ett dragspel
Som hon omsorgsfullt häktar på
Himlen är blå
Och kärleken likaså

Bo-Erik pratar om Erik,
Eller Ellstorps-Elvis som han kallades
Att han var en snäll man
Men att hans plågor är över

De tittar mot Kronprinsen
Med tårar i sina ögon
Och Lizette spelar och sjunger
”Love me tender”

Det blåser lite lätt
Regementsgatan brusar
Och den lilla samlingens sång
Höjs en smula

De känner hur Elvis låt seglar upp
Mot toppen av Kronprinsen
Och lägger sig där
Stilla, kärleksfullt

Det är så här döden kan hälsas
På en idrottsplats i Malmö
En sommardag
Av gamla kära vänner

Snygge-Anders

I ett garage på Ahlmansgatan
Bodde och verkade en gång
Snygge-Anders som han kallades,
Bytte kardanaxlar på dagarna
Och spelade dragspel på kvällarna

Han var en kvinnornas man,
Och inte alls som sin son Bo-Erik
Som var skygg till sinnet
Och som alltid höll sig på sin kant
Oftast i sin lägenhet på Rådmansvången

Snygge-Anders var visserligen bildskön
Och en speleman med glimten i ögat
Men han var också manodepressiv
Och periodvis drucken
Och oberäkneligt utåtagerande

I det där garaget hölls fester
Där dragspelets bälgar
Först fylldes av dansens vindar
Senare av helrörens
Ångestladdade andedräkter

Snygge-Anders blev överkörd
En natt i fyllan och villan
Med dragspelet på ryggen
Och en kasse full med porrtidningar
Låg han plötsligt död på Nobelvägen

I Bo-Eriks lägenhet står ett foto
På en sekretär
Där man ser pappa Anders le
Med öppna varma ögon
Det är Bo-Eriks enda bild på sin far