Bortom allt

Det är disigt
Som fan
Det är för jävligt
Tycker Joan Crawford
Som sitter och pissar
Utanför Sibylla
Vid hörnet
Där hon
I alla fall delvis
Skyddas av sopcontainern
Men inte av livet
Som stressar henne
Bortom rim och reson
Hon drar ned klänningen
Tar upp handväskan
Och sparkar
På en tom hamburgerförpackning
”Din jävla röv”
Snäser hon
Föraktfullt
Och går in på Ängelholmsgatan
Förbi Sapla
Ja, bortom allt

Som en hes viskning

I den ångande natten
Framför lastbryggor
Och fabriksportar
Studsar ännu ekot
Av Malmö arbetarstad
Mot asfalt och tegel
I denna del av staden
Styr Metropolis-Maria
Över rullband, kedjor
Och motviktstruckar
Hon håller brandtal
I lagerbyggnad 15
Där både valsar och EU-pallar
Finns att hitta i ställagen
Hon är den sista av sitt slag
Och är ett med rök och ångor
Men slår hårdare med hammaren
Än krossmaskinen i hamnen
Och när hon talar
Så lyssnar man
Men den mänskliga svetten
Utvinns alltmer på löparbanor
Och på 24/7
Än på betonggolv
Eller i gryningsljus i hamnar
Och Metropolis-Marias röst
Hörs numera mest
Som en hes viskning
I Fosieområdet
Någonstans i mörkret
Bakom ett lagertält
Med färgglada containrar
Fyllda med dataspel
Och hantverksöl
Eller på Kopparbergsgatan
I ångorna av nybakade gifflar
Eller bortåt biltvättarna
Och de begagnade neonskyltarna
På Norra Grängesbergsgatan