Etikett: Bo-Erik

En sista hälsning

onkelzebLämna en kommentar

Bo-Erik, Astrid från Gula Höja,
Loppan, Lizette, Kalle och Limhamns-Leffe
Står på Hästhagens IP
De tittar upp mot Malmös blåa torn

Lizette har med sig ett dragspel
Som hon omsorgsfullt häktar på
Himlen är blå
Och kärleken likaså

Bo-Erik pratar om Erik,
Eller Ellstorps-Elvis som han kallades
Att han var en snäll man
Men att hans plågor är över

De tittar mot Kronprinsen
Med tårar i sina ögon
Och Lizette spelar och sjunger
”Love me tender”

Det blåser lite lätt
Regementsgatan brusar
Och den lilla samlingens sång
Höjs en smula

De känner hur Elvis låt seglar upp
Mot toppen av Kronprinsen
Och lägger sig där
Stilla, kärleksfullt

Det är så här döden kan hälsas
På en idrottsplats i Malmö
En sommardag
Av gamla kära vänner

Boken

onkelzebLämna en kommentar

Det är precis vid skymning
Och Bo-Erik står på balkongen
Med en bok i handen
Som han tänkt läsa

Han vet inte varför
Han står där på balkongen
Och inte sitter i fåtöljen
Eller ligger i soffan

Men hans blick söker sig
Mot den nytända gatubelysningen
Han känner värmen
Som sprider sig över staden

Orden han håller i sin hand
Känns så kalla
Och artificiella
Och inte som riktig mänsklig värme

Han ser hur människorna
På gatorna
Illumineras
Och får konturer

Han håller hårt i boken
Och tänker att människor
Är vackrast
När det skymmer

Galatea

onkelzebLämna en kommentar

I Galateas Hage satt Bo-Erik
På muren mot dammen
Och tittade på Galatea
Som en man tittar på en kvinna

Han hade aldrig haft någon
Annat en leenden
Från flickan i charkdisken
Och från servitriser

Han fantiserade
Om hur det skulle kunna vara
Och vad de skulle säga varann
Om hon vore av kött och blod

Hon var visserligen en stenstod
Men gjorde honom ändå nervös
Med sin skönhet
Och sitt triumferande sätt

Det gick inte att prata med henne
Denna gång heller
Han ställde sig upp
Och började gå hemåt

När han gick ut genom häcken
Hörde han en viskning
Som rörde hans hjärta
För några ögonblick

Han vände sig om
Och tittade mot Galatea
Som stod stilla i silhuett
Med en duva på hjässan

Men borta i andra hörnan
Av den lilla hagen
Satt en kvinna
Som tittade nyfiket på honom

Med en känsla av rädsla
Och stor upprymdhet
Gick Bo-Erik hem
Längs Smedjegatan

Himlen låter mig vänta

onkelzebLämna en kommentar

”Himlen låter mig vänta”,
Tänkte Bo-Erik
När han stod på en öppen plats
I närheten av sitt hem
”63 års steg har lett mig hit”

Tre kvarter från sitt barndomshem
Och två kvarter från sin
Gamla långvariga arbetsplats
Och 125 steg till sin favoritpub
Där han äter Filé Oscar varje söndag

Det är inte långt,
Men det har varit en krånglig väg
”Himlen låter mig vänta”,
Upprepade han tyst för sig själv
Som om denna rad var ett mantra

Och inte en sanning

Tuppluren

onkelzebLämna en kommentar

Mot slutet av dagen
Är Bo-Erik trött
Han sätter på en platta
Och lägger sig i soffan
Artie Shaw spelar för honom
Och inom honom
Spelas scener upp
Som värmer honom
Och fyller honom
Med tilltro
Till sig själv
Och till sina val
Han sover snart
Och ser Artie Shaw
Och Lana Turner
Flyga iväg
Över en Amerikansk prärie
Där Bisonoxar i flock
Rör sig som en myrstack
Mot bättre gräs
Och renare vatten
Han ser ballongens skugga mot marken
Och hör en ensam trumpet
Fylla Grand Canyon
Med champagne
Innan han vaknar
Och koftan knäppts upp
Och det enda som hörs i mörkret
Är nålens ljud mot vinylen
När skivarmen inte
Vill lyfta
Då musiken är slut

”Det här är en sång om ett party”

onkelzebLämna en kommentar

Han följer Ellstorps-Elvis till spelningen på Vinnys
De står vid cykelbanan utanför och röker
Och kollar in ölburkarna i fönstret
Det är en blåsig eftermiddag och Bo-Erik huttrar
Medan Ellstorps-Elvis fimpar ciggen under skon
Han har en mikrofon i en systemkasse
Och i bröstfickan på jeansjackan en läkerolask fylld med plektrum
Ellstorps-Elvis blev utförsäkrad för tre veckor sedan och tar alla gig han kan få
Hans kropp är inte så rörlig
Men spela gitarr en halvtimme går bra
Och äta en pizza
Sen blir det några piller och soffan hos Bo-Erik

Ellstorps-Elvis har skrivit en låt om Bo-Eriks pappa
Han introducerar den med orden ”det här är en sång om ett party”
Han har scenkostymen på, med blinkande lampor på den breda livremmen
Batterier har han fått av Bo-Erik
Och han svänger gitarren fram och tillbaks
Med halsen riktad ut mot den lilla publiken
Som en kulspruta
Och han tittar lite flackande
Mot den stora fondtapeten på andra sidan rummet
Som är en uppförstorad bild på Sankt Knuts torg för länge sedan
Och han tappar bort sig och börjar prata
Om när han uppträdde på Kronprinsen med Git Gay
Sen ser han Bo-Erik och han ler generat
Och avslutar med ”Suspicious Minds”

Snygge-Anders

onkelzebLämna en kommentar

I ett garage på Ahlmansgatan
Bodde och verkade en gång
Snygge-Anders som han kallades,
Bytte kardanaxlar på dagarna
Och spelade dragspel på kvällarna

Han var en kvinnornas man,
Och inte alls som sin son Bo-Erik
Som var skygg till sinnet
Och som alltid höll sig på sin kant
Oftast i sin lägenhet på Rådmansvången

Snygge-Anders var visserligen bildskön
Och en speleman med glimten i ögat
Men han var också manodepressiv
Och periodvis drucken
Och oberäkneligt utåtagerande

I det där garaget hölls fester
Där dragspelets bälgar
Först fylldes av dansens vindar
Senare av helrörens
Ångestladdade andedräkter

Snygge-Anders blev överkörd
En natt i fyllan och villan
Med dragspelet på ryggen
Och en kasse full med porrtidningar
Låg han plötsligt död på Nobelvägen

I Bo-Eriks lägenhet står ett foto
På en sekretär
Där man ser pappa Anders le
Med öppna varma ögon
Det är Bo-Eriks enda bild på sin far

Kostymen på kemtvätten

onkelzebLämna en kommentar

Bo-Erik har lämnat in kostymen på kemtvätten och sitter sen på en bänk och dricker en Mer och tittar på en slarvig graffiti-målning
Han tittar på staden, men ser den inte
Och ljuden är alltför välbekanta för att väcka liv i några sinnen
Han bara sitter
Och dricker Mer:en och silar saften mellan tänderna
Sen reser han sig plötsligt,
Så duvorna skräms iväg
Och går hemåt
Med knutna nävar

Bo-Eriks kamp

onkelzebLämna en kommentar

I en låda i en källare
Låg berättelsen om Bo-Eriks kamp
Mot sina rädslor och för livet

Han bodde på en Malmögata
Där det fanns ett gammalt ölkafé
Som han hörde på från balkongen

Han jobbade på tryckeriet
Som serviceman och hade ofta
Olja i det stripiga håret

På helgerna gick han med sin mor
I sjukhusparken runtom S:t Lars
Medan hon sjöng några skillingtryck

Ibland log han mot charkbiträdet
När han handlade mat på väg hem
Han tyckte hon var fin och vänlig

På torsdagar skrev han insändare
Till stadens tidningsredaktioner
Om vikten att värna de svaga

Det sprids en värme i källaren
Som alltid varit så kylslagen
Och mörkret känns inte lika mörkt