Boken

Det är precis vid skymning
Och Bo-Erik står på balkongen
Med en bok i handen
Som han tänkt läsa

Han vet inte varför
Han står där på balkongen
Och inte sitter i fåtöljen
Eller ligger i soffan

Men hans blick söker sig
Mot den nytända gatubelysningen
Han känner värmen
Som sprider sig över staden

Orden han håller i sin hand
Känns så kalla
Och artificiella
Och inte som riktig mänsklig värme

Han ser hur människorna
På gatorna
Illumineras
Och får konturer

Han håller hårt i boken
Och tänker att människor
Är vackrast
När det skymmer

Balkongen

Du sitter på balkongen
Den är din
En bänk, en stol, ett bord
Trasmatta i plast
En gamma obojburk
Fylld med regnvatten
Och fimpar
I blomlådan finns bara jord
Och en wunderbaum
Några fimpar till
Utan filter
Du sitter där på bänken
Och tittar ut över husen
Några är bruna
Andra är gula
Men du ser mest himmel
Och antenner
Medan du kliar på ärret
Ovanför ögonbrynet
Framför dig
Står en halv kopp kaffe
På en pizzameny
Dörren in står på glänt
För du vill höra musiken
När du sitter på balkongen

Balkongerna på Ahlmansgatan

På balkongerna på Ahlmansgatan bländar begonierna och pelargonierna mot den vita miljonprojektsfasaden, och under en purpurfärgad parasoll spelar en mobilhögtalare dansant musik från Aleppo.
Det ser ut som en julkalender med några öppna luckor, och några stängda, och i fantasin ser jag inbodda hem och känner dofterna från Syriska omeletter, stekta sillar och ångande burek.
Så ser jag de oanvända balkongerna, de med rostiga ledningar och kapsejsad parabol och tänker på tomhet, desperation och flykt och den kärlekslöshet som börjat gripa omkring.
Men hoppet är ändå det som blommar mest och starkast på Ahlmansgatan, och en bit bort följer en Syrisk kvinna sitt barn in till tandläkaren. Hon pratar lugnande till sitt barn, men också till mig.