Det är disigt
Som fan
Det är för jävligt
Tycker Joan Crawford
Som sitter och pissar
Utanför Sibylla
Vid hörnet
Där hon
I alla fall delvis
Skyddas av sopcontainern
Men inte av livet
Som stressar henne
Bortom rim och reson
Hon drar ned klänningen
Tar upp handväskan
Och sparkar
På en tom hamburgerförpackning
”Din jävla röv”
Snäser hon
Föraktfullt
Och går in på Ängelholmsgatan
Förbi Sapla
Ja, bortom allt
Etikett: Ängelholmsgatan
Det står ett kartotek i mönstrat läder i en port på Ängelholmsgatan
En kvinna lämnade den där
I den kan man hitta alla namnen
Och alla sanningarna
Om vad som verkligen hände
Inne i detta hus
Nittonhundranittiofem
Kvinnan var klädd i lång rock med skärp och schalett
Och bar en parfym hon sparat för detta tillfälle
Då sanningarna
Skulle bäras fram
Som en betydelsefull gåva
Till det förflutna
Det förflutna var inte hemma eller ens på väg hem,
Så nu står kartoteket där
Inne i den vackert
Stenlagda porten
Och bara väntar på
Att få lämna sitt budskap
Men ibland blir det man gör som en osynlig längtan
Som ingen ser
Eller observerar
Vare sig då
Eller nu
Då det verkligen
Skulle betytt något
Men kvinnan går vidare bort från Möllevången
På väg mot en annan port
I ett annat liv
Och lurarna hon bär
Spelar ”Love Untold”
Med Paul Westerberg
Och tårarna rinner
Jesusparken, satan
Rock hard, ride free
Flatten out Falsterbogatan
Rött vin och brie
At Ängelholmsgatan
Ready to die
At folkets park
De sajjer jag daj
Med Parkgatans knark
Cevapcici kl två
Bergsgatan rocks
Massa lök som är rå
All around the blocks
Vid Arbetets Ära
En ängel från Erbil
I fjäder och tjära
Och en kockumsfossil
The sounds of sirens
Studsar över Ystadsgatan
Fubbickar å ålarens
Jesusparken, satan
7:e januari 2017
Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan 