Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan

Jag var ett tomt skal
Som behövde innehåll
Så fylldes det plötsligt
Med fluktuerande personligheter

Det ihåliga höljet blev tungt
Och kunde inte längre ens hjälpligt
Vindsurfa sig fram i tillvaron
Inte heller behålla sin själ

Det var som om parasiter
Bosatte sig i mitt hölje
Och drack förbannat billigt lådvin
Skrek och gjorde sig till

Jag var en alltför tam fastighetsägare
Tyckte synd om de fluktuerande
Var skulle de annars ta vägen?
Dessa kaosets personligheter

De hade ju någon typ av charm
Dessa personligheter
Ety de sjöng på svengelska
Och citerade döda beat-poeter

Nu när jag går längs Simrishamnsgatan
Så hörs fortfarande rösterna därinne
De tar nog aldrig slut
De har ömsom rätt eller ömsom rätt åt helvete

Vänskap är det gemensamma blodomloppet,
De gemensamma upplevelserna och erfarenheterna
Vänskap är att alltid finnas där
Både för att banna eller hylla
Eller för att dela en rask öl vid stängningdags
Vänskap är det otvungna men också det tvungna
För vänners väg är parallella
Vänskap kan vara att gå tysta bort till en biograf,
För att se en riktigt bra film och sedan i tystnad gå hem
Vänskap kan vara att låta tankar vara
Att låta orden ta sin tid
Att se var den andre har sin blick
Vänskap kan vara att koka åtta ägg
Efter en tårfylld praktfylla
Vänskap är att vara ödmjuk inför den andres svagheter
Och att vara ärlig
Om vad dagen kan ge
Vänskap är att arbeta mot en bättre framtid
För dig och för vännen och för ert blodomlopp

Sista grillfesten
Ute på asfalten
Vid lagertältet
Vi som var kvar
Benny, Tjommen, Hinken,
Johnny, Persson, Musse,
Stor-Arne, Tomislav, Zero,
Lazar, Filo och så jag
Vi satt under det utskjutande plåttaket
Tjommen och Benny skötte grillen
Bara överkroppar,
Flott, gnistor och hårdrock
Cevapcici, kycklingklubbor,
Sucuk, och flintastekar
Grillad paprika
Och en stor bytta potatissallad
Tomislav och Musse rökte
Borta vid containern
Lazar och Persson slog redan opp
Polsk vodka
Stor-Arne, han som hade Parkinsons
Hade en vit blomma uppe i kavajslaget
37 år i firman
Och vattenkammat hår
Benny skrek att nu jävlar är det mat
”We’re not gonna take it”
Med Twisted Sister dånade
Och solen gassade
Benny torkade av sina flottiga händer
På sin stora ölmage
”Nu har vi det roligt pågar!
I tunnan där inne i tältet
Finns biran
Och den är iskall!”
Zero och Johnny satt snart och åt
Och klämde pilsner
Och snackade om vintern 1976
Då Chilenaren förfrös tårna
När han skulle spänna fast skåppallarna
På godsvagnen
Sjutton minus och snöfall
”Men va fan!”, hojtade Benny,
”sjuttioåtta förihelvete!
Då körde godståget fast och vi var 30 gubbar
Och fyra dieseltruckar som höll på
Men vi fick fan loss hela skiten
Chefen gick runt och skakade våra labbar
Sicket jävla gäng!”
Plötsligt såg vi att Hinken grät
Tjommen var där direkt
Med en hand mot ryggen
Och rufsade till hans hår
”Vi tar bölandet sen. Där är många pilsner kvar.”
Hinken torkade tårarna och log.
Han såg att Tomislav börjat kosackdansa
Till Iron Maiden
Jag förberedde i det tysta ett tal
Men va fan skall man säga?
Jag började bli full av snapsandet.
Jag tittade runt
Dessa människor
Jag arbetat med i sjutton år
Bennys enorma flottiga buk,
Stor-Arne med de breda axlarna
Och den blonda manen,
Vattenkammad i sidorna,
Hjulbente Johnny
Som jobbat extra som porrfilmare
Och Musse den yngste av oss
Och kanske den snyggaste
Filo som jag jobbat ihop med
Vid kantpressen
Arbetare som levt ett liv här
Och detta var sista kvällen med gänget
Utanför körde långtradare förbi
Och måsarna kalasade bortåt
Soptippen
Solen var på väg ner
Och det var vi också
Men vi sjöng, dansade
Och höll kvar kvällen i våra valkiga händer
Så länge vi orkade

Det finns så mycket tomhet
I människors liv
Att bara en vänskaplig kram
Kan kännas som själens lisa

När jag var liten hade jag en gul mustang,
En liten leksaksbil med öppen motor
En matchbox-produkt
Som var känslig för kyla och fukt
Jag höll den ofta i min öppna hand
Och liksom pratade med den
Medan jag kände däcken mot min hud
”Tänk om jag kan bli lika fin och tuff som du,
Tänk om,
Då skulle jag bygga ett underjordiskt garage
Med massa reglage, och hemliga rum
Och jag skulle glänsa
Nyputsad och nykromad varje dag
Och jag skulle bara tänka på burn-outs
Och blå-grå avgasrör
Ingensomhelst ensamhet
Ingasomhelst rädslor
Bara ljudet av min varvande motor
Och min gyllene kropp
Som susar in i solnedgången”
Jag kallade honom Super-Mac
Efter en favorit i Buster
Eller gula faran

Joan Crawford knyter joggingskorna
De är så klart röda
Som kokande blod
Det är bara en lunchpaus
Men Lodgatan skall trampas
Tills den är gul och blå
Hennes arbetsplats
Är en oansenlig plåtbyggnad
Med en plåtskylt på
Som talar om att det är ett glasmästeri
Hon jobbar fan här
Hon står på gårdsplanen en stund
Och andas in doften
Av hav, gummi och industri
”Fakking lovely”
Innan hon kutar i väg
Längsmed asfalten
Och huvudet lugnar sig
Minnena trängs bort
Och nuet träder in
”Fy fan vad Malmö jag är”,
Tänker hon
När hon skriker
”Fitta, är du blind eller?”
Till en cyklist som är uppe på trottoaren
Sedan feta klunkar vatten
Rundan är klar
Men loppet har bara börjat

Kafé Artist
Raise your fist
Poeternas kyrka
Där dom de orädda orden dyrka
Fitta
Kuk
Borgarsvin
Ja vi drack vin
Och vi drack kaffe
Och sen mer vin
Poetissan äter en äggsmörgås
Och berättar varförihelvete
Hon är här
Och varför hennes underkläder skaver
Och utanför hörs Claesgatans bravader
En Thåström, en ilsken muslimsk kvinna,
Kickers från Nydala
Och bilar som tutar, tutar, tutar
Och där kom de plötsligt:
Orden!
Orden jag inte glömmer
Orden som inte fördömer
Verkligheten lutar mot Arbetets Ära
I fantasin dricker jag en pastis
Och kissar i kors
Med poeten med maläten grå kostym
Lyssna, kröka, lära

Jag har inget skyddande skal
Jag är rädd, ensam och vilse
Och jag visar det
Jag håller fram mina händer
Det här är jag
Så här liten är jag,
Så här otrygg är jag
Det krävs mod att leva så
Och det gör ont att leva så
Ondast gör det
När människor ändå inte förstår
Att det är i sönder jag går
Som en gammal porslinskopp
Som redan lagats och lagats
Skärvor som sparkas undan
Skärvor som trampas på
Det är jag för fan
Som ligger här
I spillrorna av livets hänsynslöshet

Kärleksfullhet
Värme under huden
Blå måne
Och längtan från här
Till evigheten
Så många ord
Som seglar iväg
För att landa
I någon annans öppna själ

Vi lever i en flod av ord
Malströmmar av lögner
Och falska avsikter
Då blir sanna och ömsinta ord
Som bärnsten
Som glittrar vid flodbädden
Orden är så värdefulla
Att vi bör smycka halsband
Med dessa dyrbara gulddepåer
Så vi aldrig glömmer
Att vi är här tillsammans
Och att vad vi yttrar
Lämnar spår
Och bildar vågor
Som når överallt
Även till oskyddade hjärtan