Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan

Mitt i jaktsäsongen
Ligger jag raklång på sängen
Och lyssnar på Jessie Mae Hemphill,
Honvargen
Hon behövde bara en ton,
En sträng
För att beskriva helvetet på jorden
Det är de riktiga bluesmusikernas gåva
Eller förbannelse
Men också överlevnadsinstinkten
Vargtänderna
Blodet
Och jag bara ligger där
I min illa bäddade säng
Och skäms över min oförmåga
Att visa jävlaranamma
Skäms över min blyghet,
Mina introverta sidor
Aldrig har jag skjutit någon
För att överleva
Eftersom jag aldrig behövt
Mina strider sker mest på insidan
Jessie Mae stred dygnet runt
Med ett glas whiskey
Och två rykande pistoler
Mississippi goddam she-wolf

Ja, jag sitter i en bar
Ännu en gång
Fastän jag inte borde dricka
Och fastän jag inte vill
Ha med människor att göra
Jag vill egentligen bara sitta på ett dass,
Och skita
Och sedan göra det om och om igen
Skita, torka sig, skita, torka sig, skita, torka sig
Hallelujah
Får man inte ens en korv med bröd?
Klart man får!

När natten kommer
Kommer också mörkret
Det från förr
Förritidenmörkret
Minnesbilder
Uppklistrade på spegeln
Med gamla plåster
Sårig självbild
Så sårig att ärren finns kvar
Och syns som små vita fiskben
Över huden
Huden som är det enda skyddet
Mot det mörka och onda
Ett tunt skinn
Det är allt
Och ingenting som förritidenmörkret
Hindras av
Men åren går
Fiskbensmönstret består
Men mörknar,
Ändrar karaktär
Och huden tjocknar
Tatuerad av smärta och rädsla
Men tjockhudad
Som en tjackpundare
Vars nål går av
Gång på gång på gång

Jag höll ett tal för mina kollegor
Efter fyra snapsar brännvin
Som Benny trugat i mig
Jag minns inte vad jag sa
Men orden kom nog ut rätt ändå
För efter kramade män mig
Som jag aldrig sett någon ömsinthet i
Min chef Benny skrek
”Sebbe har sagt det vi alla känner:
Skål tamejfan!”
Jag kände att jag vacklande till
Stor-Arne höll mig i nacken
”Inte fan ska du cykla hem påg.
Vi tar en taxi efter nästa snaps.”
Jag var färdig med mitt tal,
Mina ord,
Jag var tom
Och jag ville hem
Jag ville hem själv
”Jag går och pissar.”
Stor-Arne klappade mig på kinden
”Klart du skall pissa,
Man kan inte pissa på sig sista kvällen”
Jag skärpte till mig
Tog några djupa andetag skymningsluft
Vände mig om mot Stor-Arne
Han log mot mig
Det var sista gången jag såg honom
Jag smög ut genom fabriksbyggnaderna
Och ut till min cykel
”Jag måste bort från detta nu.”
Jag sluddrade lätt hörde jag
Inledningsvis cyklade jag rätt rakt
Men det blev alltmer en kamp
Mot balansen, omvärlden, tårarna
På Sankt Knutsväg kraschade jag slutligen
Jag bara liksom föll ihop
Jag reste mig upp
Och ställde mig på cykeln
Och jag började hoppa på den
”Ditt jävla cykelhelvete”,
Försökte jag skrika åt den
Men jag förstod inte själv
Vad som kom ut ur min mun
Några vänner till mig
Satt på Vinnys uteservering
Och såg mitt skådespel
De hämtade mig
Och jag bara grät
Och talade på ett obegripligt språk
Men några förstod ändå
Och klappade om mig,
Var förstående
Och fick slutligen hem mig
För sista gången på sjutton år

Jag försöker uttrycka mina känslor i ord
Varje dag, varje natt
Varenda vibrerande sekund
I hopp om att jag skall förstå
Hur i himmelen jag blev så här
Och så vill jag ju så gärna
Ge mig själv orden som gör mig trygg
Som håller om mig
Som vaggar mig i sin famn
Genom skärseld och undergång
Orden som lutar sig fram över mig
Och viskar nästan ljudlöst förtröstansfullt:
”Allt skall bli bra.”

Det sanna och det ärliga
Går inte att äta
Som t.ex. en leverkorvsmacka

Jag vet inte om smärtan jag ständigt bär med mig
Beror på saker som hänt när jag var känslig
Eller på saker som inte hänt
Tomhet är svår nog att greppa
Även utan smärta
Men tillsammans blir det existentiellt

Thelonious Onkel Kånkel Monk
Svart som syndens svid
Och jazzen som daskar sin kuk
Mot regnbågens rand

Det är en kall och ogästvänlig morgon
Daggen är våt och död
Asfalten är svart och död
Denna morgon är död
Begravning äger rum nästa fredag
Det är samma jävla morgon
Som den där dagen för 27 år sedan
Då jag gråtande
Satt i en jävla trappa
En sådan där svart-vit Mölllantrappa
Ensam med mina tårar
Och mitt krossade hjärta
Och ett halvt paket urdrucken filmjölk
Det är en kall och ogästvänlig morgon

Jag skapar verklighet
Av drömmens dagg
Och vardagens blågråa slagg
Jag stickar mig en allvädershud