Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan

”Det är så mycket du inte vill förstå,
Eller ens försöka känna in i”,
Säger jag för mig själv
I ett rus av ilska och bitterhet
Medan du själv har lämnat allt bakom dig
Och, ja, jag var nog bara en parantes,
Det är så det orättfärdiga livet rider en

Varje dag blir liksom en kamp ur och ifrån
Istället för en resa mot nya mål
Hela ens själ och kropp
Är smittad av avklippta känslovirus,
Halvfärdiga tankar, halvfärdiga drömmar
Medan du själv är helfärdig och högfärdig
Det är så det orättfärdiga livet rider en

Jag har en hel jävla kropp fylld av kärlek
Som jag ångrar att du fick ta del av
Jag gav, gav, gav
Av mitt liv, liv, liv
Och jag tror jag fyllde dig med energi
För att själv tappa styrfart
Det är så det orättfärdiga livet rider en

Men detta var för många månar sedan
Och tiden läker sår säger de som vet
Och kanske är det inte längre kärlek
Jag eftersöker
Utan snarare förståelse
För den ensamma men snälla varelse jag är
Det är så det orättfärdiga livet rider en

Jag var aldrig Chuck Bukowski
Även om jag hade vinflarran i näven
Och flatulensen satt på tvären

Jag var aldrig Chuck Bukowski
Trots att jag aldrig rakade pungen
Eller brydde mig ett skvatt om kungen

Jag var aldrig Chuck Bukowski
För jag misslyckades med misantropin
Och gick aldrig på nattklubb i Berlin

Jag var aldrig Chuck Bukowski
Ety mitt språk var en kärleksport
Till en oansenlig liten mänsklig bruksort

Jag var aldrig Chuck Bukowski
För jag var en överkänslig själ,
Det var min lycka, min akilleshäl

En kvinna på en lådcykel
Med två hostiga barn i
Kämpar genom packis
Och kräksjukeglopp
Det är stadsvinter
Räliga som bara stadsvintrar är
Hon har handlat mjölk,
Fiskpinnar och frusna grönsaker
Och nu pumpar hon på
Framåt Sofielundsvägen
Förbi kommunalarbetare
Och tiggerskor
Batteriet är slut
Så det är bara trampkraft kvar
Men hem skall dom
Om hon så skall bära skitungarna
Och knyta matkassen runt höften
Hon är förbannad
På krig och armod
Och toftigheten
Hon är trött på mjölkpriserna
Och ledsen över stressen
Som gör henne trött
Och stingslig
Men framme vid Nobelvägen
Ser hon en annan kvinna
I skitig klänning
Och knackig gång
När de passerar varandra
Vänder sig kvinnan
Med den skitiga klänningen
Mot henne
Och avfyrar ett nästan tandlöst leende
Och tjoar ”No pasarán!”
Trampen känns lättare
Och Nobelvägen korsas
Utan en hostning
Eller svarta tankar
Ett nästan tandlöst leende
Är ett vackert leende
För i det bor och andas tillförsikten

Enkla saker som får mitt hjärta att slå:
Korsningen Simrishamnsgatan/Falsterbogatan,
Ett långkok,
Patrik Strands politiska övertygelse,
Och Patrik Strands El-kvartett,
Ölen, ölen, ölen
När någon leende kommer ut från
Nansi’s bageri med sesambröd
När jag tänker på sommaren 1992
Eller tegelgolvet i Hedgården
Och sanden som virvlade
Runt moster Majas fötter
När hon badade i femte vik
Och hennes obotliga optimism
Stora stenen och klätterträdet
Mellan Raskarum och Sankt Olof
Eller när Jenny och jag körde till Motala
Med Beatles på full patte
Inlagd vitlök och stark ost på Palmyra,
Nätterna på Simrishamnsgatan 3
Med American Music Club, David Letterman
Och Buffalo Tom
Vintern som inte blev
Och sommaren som inte fick nog
Ölen, ölen, ölen,
Och doften av patchouli
En sen kväll
Och bruden man följde med in
För att hålla sällskap under kissandet
Pappas blick ut över fälten
Mamma som som röker, dricker kaffe,
Och snackar telefon med syster i Göteborg
Frosten i Baskemölla
Torkan i Välåkra
Färskmjölken hos Helga
Och skrattpåsen i finrummet
Kyssen på Stora Norregatan
Ölen, ölen, ölen
Rattmuffen på min första bil
Och tjejen som körde moppe hem till mig
Och som jag sen inte vågade hångla med
Men som hade världens vackraste framtänder
Hem till gården med mormor
Och tjejen i min klass
Som kom till mormors dörr
Och ville träffa ”Sebastian”
Medan jag rodnande
Gömde mig bakom en soffa
Mitt kämpande mot sömnbrist och ångest
Min ensamhet jag förvandlat
Till en enmansshow
Och så solnedgångarna på Möllan
Ölen, ölen, ölen
Enkla saker som får mitt hjärta att slå

Rött vin
Skrikande gitarrer
Månen lyser
Fast den är död
Mer rött vin
Hjärtat det blöder
Jag fryser
Fast det finns glöd
Vin vin vin
Tårarna rinner
Nerför tonårskinder
Ut i flodfåror
Halsa rödvin
Röka fimpar
Kanske det impar?
På mörkret?
Såar med vin
Sår med blod
Blod i ådror
Natten lång
Månen är död
Och du tittar på den
Genom vinflaskans glas
Den är grön
Månen är grön
Den är fan grön!
Så jävla grön
Så in i helvete grön

Det borde vara himmelen
Och de outläsliga molnen
Som är framtidsbärarna,
Morgondagens luft,
Och inte människors
Sorgesamma tillkortakommanden
Se på stjärnorna
Och fall genom evigheter
Lev för framtidens barn
I stoftet av det outgrundliga,
Det märkvärdiga

Jag tittar på mig själv i spegeln
Jag minns allt,
Förminskandet, självhatet,
Osäkerheten över vad som är vad
Och vem som är vem
Jag minns att jag tänkte
Att jag aldrig kommer klara av att deklarera
Eller att mura en vägg
Jag minns hur jag höll ihop mina läppar
För att mina stora kanintänder
Inte skulle synas
Och öronen som flaxade
Likt en helikopters rotorer
Tejpade jag på nätterna
Jag ser mig själv i ögonen
Och minns också kärleken till det som var bra,
Och beständigt,
Viljan att må bra
Och att få andra att må bra
Jag minns livslusten
Som inte var stor
Men som ändå var en ihärdig låga
Och som fick mig att överleva

Livet är viktigt
Livsviktigt
Varje andetag
Är som ett simtag
Uppför strömmen
In och ut ur drömmen
Men alltid på väg
På väg mot en utväg
Eller en ny chans
Kanske en het romans
Eller bara ännu ett andetag
Som genom ett trollslag
Livet är viktigt
Livsviktigt
Andas
Andas
Förvandlas

Du är ensam
Du är nedstämd
Som en deathmetalgitarr
Du är sorgesam
Och känslig
Som en dagsfärsk magkatarr
Du är en fuck up
Ett bottennapp
En människa
Med psykiska handikapp
Men du står för vem du är
Ety du alltid varit så här:
Känslig, stenhård allkonstnär
Så orden du får
Lägger du på en bår
Och hoppas de aldrig återuppstår
Du vill bränna hela skiten
Kärleken, lusten, tilliten
Du är en fuck up
En kukens piskrapp
Mot en oskyddad livmodertapp

Jag minns hur hon hoppade upp i min famn
Och saxade sina ben om min midja
En sådan energi
Och en sådan vacker varelse
Och skrek att hon minsann
Köpt oxfärs istället för tonfisk
Den där kraften bär jag med mig
I mina armar,
Runt min midja
Och ner i mina skor
Jag vet att hon inte är densamma längre
Men det hon en gång var
Var en evighet av magnetiska fält
Som jag dansade igenom
Med svarta lågskor
Och hennes ben om min midja