Kategori: Okategoriserade

Skymningens Möllevångstorg
Dimsjok, bilder, ljud
Gatsten,
Dansande ben
Sibyllakioskens sken
En korv med rostad lök
Fyra pilsner står urdruckna
På avsatsen runt Arbetets Ära
Minnesbilder som fladdrar
Det blåser
Den elektriska mannen
Pratar med en krokimodell
Blåljus och sirener
Skiftande scener
Rop som skalla
Ölkafébabianer
Mascot-talibaner
Coffee Square-veganer
En turkisk stalinist cyklar hemåt
Han har en träkorg
Som cykelkorg
I den ligger revolutionära böcker
Och sagor han skall läsa för sina barn
Från Retro hörs slöa beats
Som signalerar braj
Och rajtantajtan
Duvorna framför Asian Trading
Järngänget alltså
Håller koll
Men är dementa
Av allt heroin
Och har glömt allt till i morgon
Schizo-bruden
Kommer med sin tamråtta
Och klappar den hetsigt
Medan hon rabblar ramsor
Som hon lärde sig på 27:an
Av en vitskäggig ljustekniker
Som jobbat för Bergman på Dramaten
Den gubben luktade myrra
Och vitlök
Och bar lång svart rock
Men hans leende var vitt
Och underbart
Ljuden kommer stötvis
Och mörkret blir tätare
Någon frågar mig om jag kan sälja gräs
Men jag har inget gräs
Jag har bara ett bonsaiträd
Prydd med hängande fortune cookies
Torget vibrerar
Av hopp, längtan och erotomani
Ännu en revolution är inledd
Från ett fönster ropar någon
”Glöm inte köpa ett sex-pack”
Och någon nerifrån svarar
”Håll käften din jävla alkis!”
Tonerna stämmer ner
Mörkret strömmar ut
Uteliggarna letar sovplatser
Och andra letar sitt gift
På skymningens Möllevångstorg

Det blåser runt knuten
En man sover middag
Med radion på
De säger att kalla kriget är slut
Eller i alla fall inte lika kallt
Några smulor
På den ribbstickade röda koftan
Som häver sig
Vid varje snarkning
Genom fönstret
Ser jag en vildvuxen äng
Och stengärden
Det luktar svagt av
Av död mus
Och psykisk ohälsa
Jag går ut i köket
Och sätter på kaffe

Spillror av människor
Finns överallt
För mänsklig begåvning
Och skapande
Är inte begränsade av livet

I Pompeijis spillror
Lever storheten kvar
Och någonstans i världen
Spelar Connie Converse gitarr
I ett hus i slutet på en väg

Spillror och rester
Av mänsklig kraft
Bildar det stoft
Som vi skapar i
Och luften som vi andas

Spillror av människor
Är inte bara sorg och vemod
Utan påminnelsen
Om mänsklighet
Och livskraft

Människor som ger något
Ger något till fram i tiden
Även om livet i sig
Är ogripbart
Så vill vi hålla framtiden i handen

Spillror av människor
Bildar myllrande,
Gyllene
Myrstackar
Som letar sig upp genom molnen

Hur livet är
Spelar inte så stor roll
Bara man gör en kullerbytta framåt
Då och då

Det ligger en poet på en luftmadrass i Öresund
Han är trött på skiten och sover en stund
Han flyter mellan bropelare i riktning Köpenhamn
Som en flytande sarkofag utan namn
Bortom Saltholm vaknar han med ett ryck
Av en sjöjungfru som sjunger ett skillingtryck
Om hur människan sviker moder jord
Genom att kasta djur och natur över bord
Den handlar om dårskap och ond bråd död
Alltmedan solen bränt poetens näsa röd
Ursinnigt börjar han paddla mot dansk kust
För sjöjungfruns sång skänker honom olust
Han styr med domnande händer mot Islands brygge
Mot svårmod botar endast stabilt danskt hygge
Han bär in luftmadrassen på Isbjörnen bodega
Redan i entrén träffar han en fryntlig kollega
Så de sätter sig ner hos en slumrande tante
Och beställer gajol och den grøne välbekante
”Nu jävlar skiter vi i alla våra världsproblem
Å skålar och rögar och författar snuskiga poem”
Då vaknade tanten och drog upp en cigarill ur sin vest
”Ja, svenskere, nu er det hygge og fest!”

Det är nittonhundraåttionio
Och Siljabloos hjärta stannar
Någonstans mellan Malmö och Västerås

Jag står vid fönstret på mitt studentrum
Och tittar ut på parkeringen
Medan jag sveper ett glas treo

Det är så mycket jag inte förstår
Och så mycket jag inte förmår
Samtidigt som ensamheten växer i mitt bröst

I fönstret ligger blandband
Bredvid en liten torftig kaktus
Och berättelsen om Oblomov

Igår drack jag två flaskor vin
På Delfinens pub
Och spydde i en papperskorg på vägen hem

När jag tittar ut på den nästan tomma parkeringen
Tänker jag på pappa
Och hur jag längtar efter en kram

Livet är som en scat-sång
Som upphör
Ensam i en kupé på väg någonstans

En Mariestads på Indian Express
Den ljumma vinden
Och vimlet på torget
Fyllegänget två bord bort
Ölkaféet-stammisar på utflykt
På grund av att några blivit portade
Den lille rödhårige som hostar
Och med gäll röst prisar Ingvar Carlsson
Medan hans granne drar en jäger
Men sen avbryter med:
”Socialdemokratin är död för fan.”
Jag hör även duvor som kuttrar
Och en trehjuling som accelerar
Nerför Bergsgatan
Det är blå himmel
Och en terrier bajsar borta vid Sibylla
Där sitter även ett par romska kvinnor
På uteserveringen
Jag känner igen den ena från ICA Möllevången
Jag tar en till Mariestads
Och tänker på det som händer i världen
På Greta Thunberg, vattnet och Putin
Och om att Bruce Springsteen blivit gammal
Han ramlat på scen
På ett youtube-klipp
Men hans kropp är ändå välbehållen
Även han vill casha in
De allra flesta vill det
Casha in casha in casha in
Utom vi som kanske inte kan det
Som den lille rödhåriga alkisgubben
Med den gälla rösten
Jag ser att han nu sitter med uttrycklösa ögon
Och den röda huden som spänner över ansiktet
Och en alldeles fläckig jeansjacka
Finns inte mycket att casha in där
Och kvinnorna med hucklena borta vid Sibylla
Skall de casha in sina muggar
Med tiokronor och tjugor?
Och killarna med huvtröjor som sparkar boll
Framför Arbetets Ära
Lever de ens om några år?
Jag tar en Falcon för omväxlings skull
Och då plötsligt kommer Mary Poppins
På sin cykel
Och längre bort,
Kanske ända borta vid Nyhavn
Hör jag en klarinett ljuda
I några Klezmertongångar
En ung kille i bländande vit linneskjorta
Och glödande, flödande spel
Tillsammans med en långkjolad tjej med violin
Men hon spelar inte
Bara dansar underbart
Som om Möllevångstorget
Är porten in i framtiden

Det är svårt att skilja på den grå himlen
Och det grumliga havet
Det finns liksom ingen klar gräns
Mellan svårmodet och melankolin
Men sedan kommer andra dagar
Då havet glittrar
Av sol och kristaller
Och himlen är det lättaste ok att bära

Jag har ett flaskskepp
Eller rättare sagt,
Det är ett flaskrymdskepp
Men det är En flaska
Som står i fönstret
Och i det finns ett litet rymdskepp
I cockpit sitter Bodil Malmsten
Och reciterar texter om ensamhet
Och utsatthet
Co-pilot är Harry Martinson
Som försöker få tyst på Malmsten
Genom att sjunga
Jules Syvains ”Vintergatan”
Med klar och manlig stämma
Skeppets kropp är vit
Och space-ageig
Själva raketen vilar på ett moln
Som egentligen är
Några bomullstussar
Utanför raketen står Ingmar Bergman
Med basker och en bunte papper
Som ligger rullade under armen
Vilt gestikulerande framför honom
Står Yngve Gamlin
Och sprutar ut rotvälska över kosmos
Nässlor och hjässor
Och fötter och rötter
Tystnaden bryts itu
Som en torr baguette
Av Long John Baldry
Men kapten Malmsten avbryter
Hon slår på sitt headset
Och ser jävla sur ut
Ett hårt tjejansikte
Med sårade ögon
Som rymmer kartan
Som visar kursen
Ut i rymden
Men Yngve Gamlin tramsar
Ja, han flamsar
Och transar till sig
Nu blommar han ut
I Bianca Castafiore
Och sjunger så flaskan spricker
Bodil Malmstens teardrop explodes!
Mayday Mayday!
Och bomullet blåser iväg
Tralala lilla molntuss

Jag vågar inte
Det är väl klart
Kom ju sist sist
Ja, i frågesporten
Fattade inget
Som vanligt
Visste fan inte
Några frågor
Chansade jag på
Men det blev fel
Precis som krogbesöket
I lördags
Jag vill inte dö
Men vill begränsa mitt levande
För min funktionslöshet
Ja, va fan skall man ha mig till
För?