Jag är en man
Som drömmer
Ja, om framtiden,
Stjärnorna
Och om farkosterna
Som seglar dem emellan
Jag är en man
Som drömmer
Om rosa moln,
Glittrigt regn
Och solkatter
Stora som elefanter
Jag är en man
Som drömmer
Om tryggheten
I en varm famn
Eller ljudet
Från någons vaggande gång
Jag är en man
Som drömmer
Om det som finns
På andra sidan universum
För är det inte kärlek
Som dansar i min djupsömn?
Arvid Tamm hette han
Jobbade som resemontör
Han hade någon jävla uppländsk dialekt
Ändå slängde han sig med den skånska parlören
Rullebör, klyddig och hialös
Och så gillade han Peps och Kalle Pedal
Fast mest älskade han Neil Young
”Sörru den pågen kan hantverket!”
Men Arvid krökade
Han hade röd nos
Och tuggade konstant tuggummi
Dom som kände honom
Sa att han oftast satt i kallingarna
På sin inglasade balkong
Och drack och lyssnade på musik
Han var försynt, nästan räddharig
Och sa sällan nått
Han frågade artigt efter monteringsanvisningar
Eller efter muttrar och bultar
Oftast nynnade han på en gammal låt
”Balten” kallade förmannen honom
Och, visst, han var ju född i Estland
Men han mindes ju inget
Han kom till Stockholm redan när han var fem
Där hade han bott och sedan arbetat
I 42 år
Innan kärleken förde honom till Malmö
Eller rättare sagt det han trodde var kärleken
Hon sket ett stort stycke i honom
När han plötsligt stod där med sin resväska
Av skinnimitation
Han tog in på KFMU ett par veckor
Innan han lyckades ordna eget boende
Han började jobba på firman 1985
Först som svetsare
Och sedan under många år alltså som resemontör
Två år innan pensionen
Blev han hastigt och oväntat hjälte
Bland oss andra
Vi hade fått en psykopat till chef
Som hade våning i Turning Torso
Men sin familj i USA
Den här chefen hade för förmiddagsrutin
Att gå runt i fabriken
Och pika och hacka på allas insatser
En dag kallade han till möte på gården
Där han skällde ut oss anställda efter noter
”Vi är här för att jobba och tjäna pengar!
Leka med mobiler eller lyssna på dunkadunka
Får ni göra hemma!
Jag måste säga till er att er arbetsmoral
Är för jävla sorglig
Titta på mig!
Jag jobbar som fan från morgon till kväll
Jag lever för att jobba och tjäna pengar.”
Då kom Arvid inkörande med sin jobbebil
Parkerade sidan om mötet
Och sköt upp dörren
Och ”Sweet home Alabama” larmade över gården och parkeringen
Chefen blev snabbt illröd i huvet
Och skrek nästan i falsett
”Va i helvete Balten! Vi är här för att jobba
Och inte för att lyssna på sånn här negermusik.”
Arvid vände sig om
Och sade med sin lena uppländska stämma:
”Jag har ett liv din jävla nasse”
Vid 64 års ålder blev Arvid Hjälte.
Det är aldrig försent.
Många pratar ungdomens glada dagar,
Eller de vilda tiderna
För mig har tiderna sett ungefär likartade ut
Jag har inte lyckats med förhållanden,
Inte lyckats skapa familj
Eller en karriär
Eller ekonomisk trygghet
Mitt liv har sett likartat ut i ungefär 35 år
Det är inget jag velat
Jag har velat annorlunda
Men mina rädslor
Och min dysfunktionalitet
Har stått i vägen
Men jag har ändå mejslat ut något
Som är jag
Och som är värt något
Det blev inte som i drömmarna,
Eller ens som mina planer
Det bidde en tumme
En ganska skojig liten tumme
Jag minns vägen till Rödluvan
Berusade mörka gator
Rött, revolttegel
Punkens vindar
Som ven runt hundbajshögarna
Hårt gult tegel
Vårdcentralen Eden
Som en Berlinmur
Vi hade alla långa fladdrande hårmaner
Och vi rullade Borkum Riff
Eller John Silver
Vi gick i skuggan av Solidars bageri
Och parkeringen längsmed Parkgatan
Ett par försvann
Men vi hittade dem kyssandes
Utanför Systembolaget
Va fan liksom
Vi vill ha öl nu
Och natten greppade oss
Och föste oss sista biten
Det är så rörigt
Hur skall man kunna hålla koll på allt?
Alla kungar, drottningar och presidenter,
Lagar, förordningar och miljömål
Det enda jag kan säga
Är att min fis
Doftar mycket
Men på ett friskt och hälsosamt vis
Ge mig en dag som är grå
Och vardaglig
Med gröt
Och jobb
Och bönröra
Med stekta ägg
Ge mig en dag som är grå
Sommaren tjugohundrasjutton
Skulle vi som var kvar
Montera ner fabriken
En del hade jobbat i lokalerna
I över fyrtio år
Som att bli skjuten
Och att sedan tvingas gräva sin egen grav
Som om ödsligheten
Och förlamningen i arbetarhjärtan
Inte är nog
Vi skulle leva i det,
Famla runt,
Möta tomheten,
Varje dag
Det mesta var sålt till någon fabrik i Polen
Allt annat skulle vi slänga
I containrar
Material för miljontals kronor
Minnen för några
Av overkliga dimensioner
Chilenarens arbetsskor,
Fotot på någons döttrar,
Gamla uttjänta transistorradior
Kaffefilter, tepåsar
I en mugg några halsband och ringar
En halv flaska slivovits gömt
I botten av ett skåp
Några rostiga tomburkar Pripps Export
Kanske från nittonhundrasjuttiotalet
I en pall på entresolen
En porrtidningssamling i ett skåp
I en arbetsledarbur
Alla fotografierna från drakbåtstävlingarna
Görans vykort från olika maraton världen runt
Sommaren tjugohundrasjutton
Var vi nitton trotjänare
Som var uppsagda
Som vandrade omkring i delar
Av sin livs historia
Som brändes, packades ner, igenbommades
Benny, vars far och och mor jobbat här
Och funnit varandra på arbetet
När vi lyfte ut rullbandet
Som stod där den döve brukade arbeta
Skrockade Benny när han hittade
Den jojjo som den döve brukade leka med
Efter lunchmackorna
Nedmonteringen av vardag
Och livsmening
På betald arbetstid visserligen
På långluncherna satt vi som var kvar
Och drack kaffe och kvarglömd sprit
Ingen brydde sig
Vi hade bara vår deadline
Sedan var allting slut
Vi skulle förmodligen år efter nedläggningen
Cykla förbi lokalerna och minnas
Bara stå där en stund framför portarna
Med sänkt huvud
Som en minneslund på en kyrkogård
Därute på gatan
Finns luften,
Människorna
Och asfaltshypnosen
Där finns mörker,
Där finns ljus
Jag går ut
Ibland med ångest
För rädslorna
Som bor i en
Har inget vett,
Gör ingen fakta-check
Jag är inte ensam
Jag gör inte alltid fel
Ändå känns det så
I skuggan av alla hus
Och hotfulla varelser
Det gör ont att leva
Ute i det fria
När själen är ofri
Jag tillverkar
Mina egna barbiturater
Men har ingen aning
Om morgondagens bieffekter
Men solen,
Månen,
Och vindarna
Väcker mig
Ur asfaltshypnosen
Jag dröjer mig kvar
I min säng
Med min mobil
Lyssnar på Texas-country
Och surfar
Mellan vågor
Av hopp och förtvivlan
Hatet i världen
Och glappet
Mellan människorna
Gör mig avdomnad
Jag har strandat
Min kropp
På jordens enda trygga plats
Och min mobil
Är min säkerhetssköld
Jag är inte bra
För mig själv
För jag hyser för stort hopp
Och för stor kärlek till livet
För att tas på allvar
Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan 