Jag blandar ihop Tore Hedins
Och Hjalmar Gullbergs självmord
Eller så är det sjöarna
Jag ser näckrosor
Och träd på en udde
En brygga med ett båthus
Och detta mörker
Som förgiftar
Livets vatten
Och en lom i fjärran
Kategori: Okategoriserade
Livet är ju så nära
Hon står nere på gården
Vid cykelstället
Under trädet
Han står i ett fönster
På tredje
Våningen
Inne i hans lägenhet
Ligger hans mamma
Och dör
Han känner nästan doften
Från kvinnans
Mörka hår
Hon talar i telefon
Han hör
Vissa ord
Han pusslar ihop dem
Till meningar
Han vill höra
Han darrar till
För livet
Är ju så nära
Samma ensamhetskänslor
Jag ligger stilla
Och lyssnar på världen
Och minns min barndoms säng
Med kassettspelaren
I fönstersmygen
Bakom min rygg
Jag sover med ansiktet
Ut mot rummet
Oftast i fosterställning
Och lyssnar på
Husets knarrande
Och vindens sus
Och det är samma
Ensamhetskänslor
Men jag är inte längre
Lika rädd
För jag växer
Och nu sover jag på mage
Beundrar min kamp
Jag vet inte om jag älskar mig själv,
Men jag beundrar min kamp
Den Tasmanska tigerns natt
En natt,
Vi kan kalla den,
Den Tasmanska tigerns natt
Möttes Veronica Lake
Och Joan Crawford
Utanför Mellersta Kyrkogården
Vid de romska viloplatserna
De kände varandra
Genom hörsägen
Och korta möten
På socialkontoret
Då de som överlevare
Gjort vad överlevare gör
För att överleva
Denna natt
Denna olycksaliga natt,
Smälte de samman
Till en hybrid,
Av längtan,
Utanförskap,
Och desperation
Medan månen
Höljdes av mörka moln
Satt hybriden
I det fuktiga
Kyrkogårdsgräset
Och drack en vätska
Som fick den att sjunga
Och sången
Rörde sig ostadigt
Mellan gravarna
Som oroliga andar
Eller trasiga själar
Som letar efter
Morgondagens ljus
Bortom allt
Det är disigt
Som fan
Det är för jävligt
Tycker Joan Crawford
Som sitter och pissar
Utanför Sibylla
Vid hörnet
Där hon
I alla fall delvis
Skyddas av sopcontainern
Men inte av livet
Som stressar henne
Bortom rim och reson
Hon drar ned klänningen
Tar upp handväskan
Och sparkar
På en tom hamburgerförpackning
”Din jävla röv”
Snäser hon
Föraktfullt
Och går in på Ängelholmsgatan
Förbi Sapla
Ja, bortom allt
Tuppluren
Mot slutet av dagen
Är Bo-Erik trött
Han sätter på en platta
Och lägger sig i soffan
Artie Shaw spelar för honom
Och inom honom
Spelas scener upp
Som värmer honom
Och fyller honom
Med tilltro
Till sig själv
Och till sina val
Han sover snart
Och ser Artie Shaw
Och Lana Turner
Flyga iväg
Över en Amerikansk prärie
Där Bisonoxar i flock
Rör sig som en myrstack
Mot bättre gräs
Och renare vatten
Han ser ballongens skugga mot marken
Och hör en ensam trumpet
Fylla Grand Canyon
Med champagne
Innan han vaknar
Och koftan knäppts upp
Och det enda som hörs i mörkret
Är nålens ljud mot vinylen
När skivarmen inte
Vill lyfta
Då musiken är slut
Saker jag sett i en tvättstuga
En flicka med snickarbyxor
Och röda sandaler
Staplade röda tegelstenar
Ett badlakan med en naken porrstjärna
Två kaffekoppar med guldkant
En sovande gubbe
Med långt skägg
Och en öppnad burk makrill
Två libaneser som spelade schack
En lokal popstjärna
Med en korg full
Av nytvättade kläder
Jeansjacka med Marx-ryggmärke
Nagellack
Rost
Vodka
Mögel
En påse med enkronor
En rädd kvinna
Som inte kunde gå hem
En gammal resväska
Fylld med serietidningar
Någon som klottrat:
”Jag vill ha kramar,
Inte rena kläder”
Ett troll gjort av ludd från torktumlaren
Med kapsyler som ögon
Blod
Odiskade porslinstallrikar
Hakkors på en nyckelbricka
Bajs
Människobajs
Saker jag sett i en tvättstuga
Den döva
Den döva stod vid en maskin som stansade hål i gångjärn
Hon stod där varje dag med hårnät och blåställ
Vid middagstid tog hon fram sin matlåda och en polsk korsordstidning
Ibland pratade hon lite med en kollega som också kom från Polen
Då gestikulerade hon energiskt och lät som en brölande älg
Plötsligt skrattade hon högt, högre än alla andra
Man förstod kanske inte varför, men det var lätt att skratta med
För hela hon skrattade och lät som ystra lamm på vårbete
Egentligen hette hon Maria, men blev ju ”den döva”
För på sådana här ställen får man lätt ett smeknamn
Som tex ”Tunnan”, ”Bakåfram”, ”Pudding” eller ”Afrikanen”.
För då vet ju alla vem man pratar om
Den döva hade ingen man, men en dotter
Hon kom till fabriken ibland och då gick de undan
Och pratade teckenspråk och rökte lite
Man kunde se att flickan tyckte om sin mor på kroppsspråket
Det fanns en innerlighet i rörelserna
Den döva hade råd med de där små pauserna
Hon hade högsta ackordet i verkstaden
Sedan kom effektiviseringen av fabriken igång
Robotar skulle ersätta svetslinan som svetsarna stod på
Och stansmaskinerna skulle bort
Så småningen gav företaget den döva sparken
På grund av arbetsbrist
Den dagen gick hon ljudlöst runt bland alla och kramade oss
Alltmedan tårarna rann
Lycka på färden
Du är en unik jävla man,
Säger socialsekreteraren
Kanske oväntat långt
Utanför ramen
Men Ellstorps-Elvis
Har den förmågan
Att visa sin ömklighet
Och sin oförmåga
På ett sätt som känns
Hon tittar i sina papper
Och här finns avtrycket
Av en man
Som inte haft styrka nog
Att tänka på sig själv
Och en naivitet
Som gjort honom utstött
Helt pank
Och smärtfylld
Men just här i rummet
Finns livet och konsten
Och viljan
Det känner hon så tydligt
Så hon blir både matt
Och berörd
Men det finns inga
Paragrafer
För förlorarna
Några minuter senare
Går han in på ICA
Med sin rekvisition
Och en tom varukorg
Där ett halvt kilo hushållsost
Snart ligger
Tillsammans med ett sejblock
Potatisar, lök
Och ägg med sent datum
Han gnolar på en sång
Som Evert Taube skrivit
Och försöker med hjälp av den
Behålla modet
Och huvudet uppe
Men i kön till kassan
Blackoutar han
Och minns inget mer
Än att han står på gatan
Där står han
Vid den romska kvinnan
Som sitter på en liten pall
Vid sidan av skjutdörrarna
Och strummar
”Och vem har sagt
Att just du kom till världen
För att få solsken
Och lycka på färden?”
Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan 