Dagarna är som vatten
Som hälls i hinkarna
Som hänger i ett ok
Över mina axlar
Varje dag blir mina steg
Tyngre och tyngre
Och min kärlekstörst
Svårare och ondare
När oket blivit så tungt
Att det grävt sig in i axlarna
Är det lättare att fortsätta
Än att häkta av det
Det var utanför nybygget
Mittemot Biograf Panora
På Typografgatan
Som Joan Crawford satt
Hon satt där på asfalten
Med en liten bluetooth-högtalare
Som spelade Big Black
Songs about fucking
Hon drack folköl
Hon köpt på Ängelholmsgatan
Och stirrade rakt fram
Som om inget betydde något
Verkligheten var för påfrestande
Och ledsamheten
Och oroligheten
För anspännande
Så hon bara satt där
Och spottade ibland
Mellan sina converse
Så att ett mönster bildades
Hon tyckte det började likna
En gubbjävel hon hatade
Och då trampade hon på fläcken
Och skrattade
Från Bergsgatan hördes trafiken
Som en påminnelse
Om alla som lever
Sina vanliga liv
Men Joan Crawford sket i dem
Hon bara satt där
Med knäna uppdragna
Så att trosorna syntes under kjolen
Men hon satt i skuggorna
Och såg så hård ut
Att ingen vågade titta
Ingen vågade fråga
Hon tänkte att hon var ett ägg
Med ogenomträngligt skal
Som lämnats av en ödla
Som snart kommer tillbaks
När hon kläcks
Skall hon kräla över husen
Och äta alla män
Hon träffar på
Skillnaden mellan hur jag uppfattar mig själv
Och hur du uppfattar mig
Är kalejdoskopisk
Det var en vanlig kväll
Kanske inte vanlig
Men en del i livscykeln
Det finns bra dagar
Det finns dåliga dagar
Och så finns det dagar
Som ger en liv
Detta var en sådan kväll
Hon stod framför micken
Och log nervöst
Men bestämt
Och vi alla visste
När vi såg henne
Att livslågan var stark
Och skulle brinna
Som en skärbrännare
Willie Nelson
Skulle uppfylla hennes själ
Och hennes kropp
Skulle gunga
Fram och tillbaks
Om där någonsin
Funnits någon tvekan:
You were always on my mind
Hennes ögon skulle gnistra
Läpparna darra
Och hon skulle ge
Av sitt allra innersta
En gåva av liv
Till oss andra
Hon skulle falla ner på knä
Och famna sig själv
Och paret under
Påfågelstavlan
Skulle se varandra
Djupt i ögonen
Och applådera högt
Jättehögt
För att livet lyfts
Till något betydelsefullt
Ibland är ljuset
Mer bländande än mörkret
Maxwell drack energidryck
Och rökte jazztobak
Samtidigt som han
Promenerarade runt
I rondellen
Han talade i telefon
Med låg mörk röst
Såpass låg att Sorgedjuret
Som satt på en bänk
Inte hörde riktigt
Vad det var för språk
Eller vad han sade
Men hon reagerade
På hans slitna gula adidasbyxor
Som skar sig mot
Den orangea collagetröjan
Men hon hörde ju
Det hon alltid kunde höra:
Desperationen,
Tröttheten,
Sorgen
Som kan ligga
Som ett sandpapper
Runt stämbanden
Och uppgivenheten
Som syntes
I hans nervösa
Rörelsemönster
Och hon hoppades
Han skulle sätta sig ner
Hos henne
Så hon kunde lägga en arm
Runt honom
Och peka ut
En ny riktning
Bo-Erik lyssnade på Ring så spelar vi
Medan han stickade
Såsom han alltid gjorde
4 skivor i potten
Som Rigmor i Hoting vann
Och önskade Sailing
Med Rod Stewart
Och musiken passade bra
Till Bo-Eriks humör
Tonerna lade sig liksom lugnande
Runt fingrarna och hjärtat
Och den gröna koftan
Växte rytmiskt
Till ett sargassohav
Med ett lugnt kluckande
Mot skrovet
Och en lätt bris
Vid vägarnas slut
Står en övergiven buss
Vars högtalarsystem
Spelar Van Halen
På hög volym
För passagerarna
Som nu ligger
På den vildvuxna ängen
Bland blåklint
Och lupiner
Vid vägen
Där bussen parkerats
Där ligger de
Och äter grillad kyckling,
Hummorsallad,
Köttfärslimpor,
Porterstek,
Ugnspannkakor,
Engelska karameller,
Schweiziska praliner,
Torkad frukt,
Sockerkakor,
Och en knivsudd var
Av varandras själar
Jag är så inihelvete arg
Över att inte vara älskad
Som jag fan förtjänar
Jag har inte varit attraktiv
Men jag har försökt
Alla andra vägar
Och jag ger av mig själv
När jag vågar
Och jag kan älska
Men när inte det räcker
Eroderar man
Så fungerar naturen
Det som blir kvar
Är bara ett stoff
Av det som en gång var
Och man dör
Inombords
Medan livet pågår
Och tårarna
På insidan
Borrar hål i själen
Ändå vaknar jag nästa dag
Och dricker mitt kaffe
Och dricker mitt kaffe
När jag var liten
Hade jag magont
Och var förstoppad
Tarmarna var fyllda
Av gas och oro
Och avlagringar
Som är svårtolkade
Även för en skitpsykolog
Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan 