Kategori: Okategoriserade

Ett ting, ett skeende, eller en känsla
Blir inte magisk
För att man säger det
Till detta behövs en rimlig formel
I händerna på en anständig magiker

Det har funnits underbara ögonblick
Man tänkt sig spara livet ut
Men plötsligt är de försvunna
När livets sorger
Börjat plåga en
Förstår man nyttan
Med förlorade ögonblick

Han står i mörkret på sin balkong och röker
Staden som breder ut sig framför honom
Doftar fukt, frityrolja och grillad kyckling
Han har fortfarande arbetsoverallen på sig

Efter blosset skall han duscha och byta kläder
Kanske gå ner till pizzerian
För en capricciosa och en Hof
Vid ett bord vid ett fönster

Och där skall han fortsätta skriva
Den där berättelsen han började på
För några år sedan
Den om hans vän som dog

Han hade sett fallet med egna ögon
Fem meter ner i betongen
Men döden var inte ögonblicklig
Bara uppenbar

Och hans vän och kollega
Drog sitt sista andetag
Med huvudet i hans knä
Det var så det hade varit

Företaget hade struntat i säkerhetsrutinerna
Några bultar hade gett upp
Och så var det med det
Fabriken tystnade några ögonblick

Men det fanns en historia här
Som ville ut
Som ville berätta sanningen
Om smörjolja, svetsfogar och bultar

Och han hade ingen annan
Än sitt jobb och sina cigg
Och tankarna som surrade
Dagar och nätter

Så därför skrev han
För att betvinga ensamheten,
Rädslorna
Och den bottenlösa längtan han bar efter sin vän

Han gick nerför trappan
Och ut på gatan
Drog in frityroljedoften
Och gick in på pizzerian

Mitt hjärta blev drejat
Någon gång för länge sedan
Av kärleksfulla
Men amatörmässiga händer

Det är i början av en Miles Davis-låt
Som gryningen sker
Långsam och sökande
Som en kyss efter gräl

På marken glittrar daggen
Medan trumpeten
Binder ihop solstrålarna
Mellan solen och jorden

Mörkret glider nästan omärkligt
Bort över horisontens kant
Och lämnar över varat
Till allmän beskådan

Men just denna morgon
Är mer triumferande
Än de flesta morgnar
Med sin glittrande värdighet

Färskpressad apelsinjuice
Och kärlekens synkoper
Väller in i hjärtat
Som en yster boskapshjord

Det finns inte rättvisa till alla i världen
Ej heller mat eller kärlek
Men det kommer nya dagar
Och de är i sig ett mirakel

Ett anonymt vårdbiträde
Ställde en flaska mineralvatten
På bordet
I utrymmet bakom scenen
Där Ellstorps-Elvis satt
Och ögnade igenom ett texthäfte

Han skulle snart uppträda
För några få pensionärer
På en atriumgård
I ett äldreboende
Någonstans i Södra Innerstaden
I Malmö stad

Det var några evergreens,
Ett skillingtryck:
”Drinkarflickans död”
Samt de mest kända
Elvis-sångerna
Och så en psalm

Han hade dräkten på sig
Men han tänkte
Sitta ned på en pall
Och uppträda
För det var
Vad han orkade med

Han tog fram en liten flaska
Gurgelvatten,
En tygnäsduk,
En liten pillerburk
Och följde en procedur
Som han vant sig vid

Det var dags att arbeta
Få människor av kött och blod
Att skratta
Eller möjligen gråta
För detta var underhållarens
Ansvarsområde

Idealen och visionerna
Som samlats hos en man
Från barndomstidens
Moraliska skillingtryck,
Genom de första stapplande
Upplevelserna av världen,
Till de tidiga ungdomsårens
Gastkramande läsupplevelser
Och nu rinner i mannens blod
Som en bäck
Genom djup vegetation
Där endast sanningen
Och kärleken till människan
Kan spegla sig i vattnets
Blänkande yta
Medan hjärtat kärlekslöst
Pumpar runt livsviljan
Likt en ångdriven tidsmaskin
Som landat i en dystopi
Där lögnerna och falsarierna
Kommer in i kroppen
Genom inandningsluften

Strax ovan gräset
Mellan äppelträden
I den gamla trädgården
Surrar en humla
I luftmolekyler
Som dallrat här
Sedan sextonhundratalet
Då en pojke försvann
I det ihåliga trädet

Det låg ett café vid gatans slut
Där kaffe serverades i små vackra koppar
Och hyllorna var fyllda av gamla tummade inbundna böcker
På varje bord stod ett inramat svartvitt fotografi
Föreställande en äldre kvinna
Som bar sjalett och en rutig klänning
Stående sidan om ett bord
Där ett krucifix och en glänsande bajonett låg
Mot kvinnans sida låg en tjock bok
Som hon vilade sin ena hand emot

På caféet vid gatans slut
Kunde man sitta i timmar
Och prata om livet, vänner och om kvinnan på fotot
För ingen visste vem hon var
Eller varför fotografiet hamnat här
Alla gäster kallade henne Emma Bajonett
För på baksidan av ramarna
Stod det tryckt:
”Emma, 1907”
Men om ramarna egentligen hörde till fotografierna
Det visste ingen med säkerhet

Inne på toaletten på caféet vid gatans slut
Stod fotografiet i en liten nisch
Emma kunde inte se en om man satt ner på toalettstolen
Så det var det man gjorde
Och det var sällan kö till toaletten
Även om det var ett vackert litet rum
Med varm belysning
Och vackra detaljer
Med en klängväxt i en hängande
Silverglänsande korg

Utanför caféet vid gatans slut
Fanns också några bord
Under sommarmånaderna
Här var det lite enklare modernare bord
Som helt saknade fotografier
De som satt här var bara förbipasserande
Och turister som behövde lite svalka
Och en stol att sitta på
Alla stamkunder måste sitta därinne med Emma
Det var så det var
På caféet vid gatans slut