Kategori: Okategoriserade

Hon har en byrå i trä
Som alltid hängt med
Från hörnrummet på en adress
Till vinden på en annan
Den är snickrad i björk
Har tre utdragbara lådor
Med beslag
Som föreställer grova blad
Den är robust, hållbar
Och en viktig del av hennes liv
Nu när strukturen är borta
Och världen utanför skrämmande
I översta lådan ligger ett tjog trosor
De allra flesta vita
Vissa lite fläckiga
Och längst in i lådan
Ligger en öppningsbar berlock
Med ett litet foto
På henne själv som barn
Där ligger också torkade blommor
Från trakten hon är ifrån
Och så ligger där
En fyrkantig bit svart läder
Som kommer från en skinnpaj
En man hon älskade
En gång bar
Och märkligt nog ser man
Att någon ristat något
I träbottnen
Det ser ut som om det står:
”Husen tittar på mig,
De bevakar mig.”

Sorgedjuret säger att det en gång i tiden var ljust i universum
Men att för varje människa som dör släcks en stjärna
Så nu lever vi på randen till undergången, det evigt svarta
Men jag är för bakfull och självupptagen för att höra
Och sorgedjurets röst har blivit allt mattare med åren
Som om svärtan läckt ut och mörkrets vindar mojnat
Nu är hon grå, kraftlös och gnällig
Och morrar likgiltigt när gatubelysningen tänds

Det är så onödigt att bli kåt
När man lever ensam
Och sitter på golvet,
Med hål i strumporna
Och äter en knäckemacka

Människokroppar
Skuggpuppor
Och det stora dånet

Hon sitter i en korgstol på gräsmattan
Bakom det lilla vitkalkade huset
Som ligger bara ett stenkast från havet

Framför henne på ett rottingbord med glasskiva
Står några blommor i en liten vas
Och så ligger där en bok och några stenar

Det är en solig dag och hon bär solhatt
Och vita nästan bländande kläder
Som kontrasterar mot hennes svarta hår och solglasögon

Hon vet inte att jag tittar på henne
För jag ligger raklång i gräset
Och det ser ut som om jag sover

Men jag tittar och lyssnar på fåglarna
Och det ödesmättade havet
Som vi badade nakna i igår

Jag känner i hela kroppen
Att detta är ett ögonblick
Jag måste spara för framtiden

Hon bar en kruka
Med en tomatplanta
Bort mot Päronparken
Och ner mot kyrkogården

Den var just nu hennes hopp
Hon bar på krukan
Som vore den
Hennes eget hjärta

Hon kom till Sorgenfrivägen
Där hon öppnade en grind
In till kyrkogården
Och följde en grusad gång

Joan Crawfords steg blev allt snabbare
Och luften kallare
När hon var framme
Rök det ur hennes mun

Hon satte tomatplantan
Framför den lilla gravstenen
Och viskade:
”Ge oss mat och liv”

Hon satt på den asfalterade gången
Och rökte en cigg,
Huttrade och spottade
Mot en halvtam råka

Det var inte som hon tänkt sig
Det här med döden
Den var för närvarande
Bland de levande

En vän,
Som inte bara är din bästa vän,
Utan också den som blåser på ditt segel
Då den bruna tången
I det stilla vattnet
Klättrar upp mot däck
Men också väntar med en matbit
På en pir i Fortaleza

Jag vill hålla min hand mot din kind
Och känna tårarna fukta handflatan
Som smeker in mot ditt lilla nakna öra
Och lägga några hårstrån till rätta
På örats baksida så en liten slinga
Sticker fram under din rosa öronsnibb
Och kittlar dig där någonstans
Så att du inte kan låta bli att le
Lite grann medan en tår faller
Från din hakspets runda böjning

Han tänker på en tavla
En mörk en
Som hängt hos hans mormor

Den föreställde
En skogsdunge
Vid en månupplyst dansbana

Det gick att urskilja
En dragspelare
Och tre dansande par

Inne i skogsdungen
Gömde sig något
Mörkt och okänt

Och i tanken
Hörde han sin mormor
Duka fram tallrikar

Ljudet av klockan
Som tickade
Hängde ihop med mörkret

Han kände doften
Av den bruna såsen
I näsborrarna

Den där osäkerheten
Som gör en skräckslagen
Och kroppen stel
Medan porer i huden
Utsöndrar
En oattraktiv doft
Som håller främmande varelser
På behörigt avstånd
Där blygseln
Mer kan iakttagas
Som en egendomlig åkomma
På avstånd
Som nyfikna
På andra sidan stranden
Från spetälskekolonin