Kategori: Okategoriserade

Lille vän,
Lille Prins,
Lille vandringsman på väg

Stora jord,
Stora värld,
Stora irrbloss på vandringsmannens väg

Lägg ensamhetskänslorna på en balansvåg
Och de kommer väga mer

Det finns ingen värld som slutar snurra
För din skull
För att du inte älskar dig själv
Eller för att du inte betalt hyran

Det finns ingen värld som slutar snurra
För oskuld
Eller för brinnande bildäck
Eller brinnande drömmar

Det finns ingen värld som slutar snurra
För din yrsel
För att du vinglar omkring
I obeslutsamhet och vånda

Det finns ingen värld som slutar snurra
För människor
Som inte orkar vara med
Som kanske vänder den därhän

Det finns ingen värld som slutar snurra
För att du ber den
För att du vill ha en andra chans
Eller för att du inte hann med

Det finns ingen värld som slutar snurra
Vi snurrar med
Som små ynkliga partiklar
Som stoff i något större

Hon sitter på uteserveringen
Och kollar ut över Nobelvägen
Hon äter långsamt en Quattro Stagioni
Och dricker ett stort glas vatten

Joan Crawford är kraftlös
Och återhämtar sig på Rex
Efter en natt med sex och E
Och tjocka lager glömska

Det är som det är,
Viskar hon till sig själv
När Sorgedjuret sätter sig
Vid ett bord en bit bort

En lastbil dånar förbi på gatan
Och ett par kepsklädda gubbar
Går förbi på trottoaren
Med Skivesset-påsar och pratar högt

Hon tittar bort mot Sorgedjuret
Som bara sitter där
Utan någonting
Förutom den där auran

Hon rusar mot toaletten
Kastar sig ner på knä
På sina grovmaskiga nätsstrumpor
Framför toastolen

Men hon dreglar bara
Saliv som bildar en lång sträng
Innan den landar i vattnet
Alltmedan det susar i huvudet

Hon målar läpparna
Innan hon går tillbaks ut
Till vad som är kvar av pizzan
Och Sorgedjurets aura

Hon skall bara klara detta,
Ladda batterierna
Gå och köpa cigg på Mido
Och återerövra självkänslan

Det är inte livet som ler mot mig, sade Ellstorps-Elvis,
Det är publiken

Regnet
Jag minns det som droppar
Som rann nerför mina kinder
Som vore det tårar
För att jag förlorat något
Men du finns ju kvar
Bakom ett dammigt fönster
På avdelning 88
Där du skriver dina brev
Om Universum
Och om gudinnorna
Som bor i dig
Ja, allt det där man gör
När man blivit tokig
Av samhället
Och det jävla regnandet

Kroppens alkemi
Kärlek gör guld för själen

I affären börjar hjärtat dunka
Och kroppen stelnar
Som en stor kloss
Rör jag mig genom gångarna
Och noterar de andra
De som också måste handla
Jag upplever minnen
Från barndom och skoltid
Minnen av skam
Och sinnesjuk blyghet
Som gör att kroppen
Brinner på insidan
Därför känner jag obehag
Och rädsla för
Att dessa andra människor
Skall upptäcka vem jag är
Och börja fnissa
Eller ge mig en örfil
Medan de gör grimaser
Och härmar mig
Men så tänker jag
Att detta är en affär
Och här gör man inte så
Hade tänkt köpa räksallad
Och vindruvor
Men tänker att det är fel
Och kan vara signalen
Som får de andra
Att upptäcka mig
Så det blir vanlig ost
Och vanligt bröd
Och en bukett blommor
Så de skall tro
Att jag har någon
Hos mig som väntar
Och att jag är omtänksam
När jag egentligen bara är rädd
Innerst inne

Jag har snart inte mer att skriva
För orden måste leva
Synas och andas
För annars hade de inte funnits
Oberättade ord
Är bara fantasivarelser
Men när orden lever
Och viskar fundersamt
Från djupet av deras
Svarta väsen
Uppfylls jag av lättnad
Och en varm känsla av empati
Inför mig själv
Inte för att orden är lätta
Eller helt igenom förståeliga
Utan därför att de är
Jag