Kategori: Okategoriserade

Processerna
Jag startat en gång
Lever i mig
Som binnnikemaskar
Så fast jag alltid är på väg
Är jag ändå sönderfallande

Du satt på en stentrappa och drack vin och grät
Det var efter festen, mitt i natten eftersom den förlät
Mörkret lyssnade, det var ju så med de eviga nätterna
Du fick absolution av vinet, tårarna och cigaretterna
Du var kanske berusad, men din själ var klar
Dina tankar visste vart de ville och vart det bar
Nätterna de fylls av tårar och av oro
Mörkret är din vän, den du kan anförtro
Så du satt där, ensam, nygråten och matt
Och återhämtade dig natt efter natt

Jag promenerar bort från fyren
Bort mot skorpionklippan
Där jag sätter mig ned
På en liten stenbänk
Och blickar ut över havet
Vars vågor kom till mig
Bland nattens oroliga drömmar

Det är sådana här morgnar
Som livet tar en annan väg
Och när jag dricker mitt kaffe
Från min medhavda gamla termos
Börjar jag känna mitt blod
Röra sig genom min kropp
Och jag känner hur jag får klarhet

Vattnet är vardagen och livet
Och vågorna den annalkande döden
Som till slut kommer spola upp mig
På stranden eller klipphällarna
Det finns ingen kärlek
Som kan ändra på detta,
Detta oåterkalleliga

Det är egentligen först i döden
Man blir ett med jorden
Befriad från tankar
Och strategier
Befriad från prövningen
I att vara en tänkande,
Känslomässig varelse

Jag delar denna nya livsvisdom
Med skorpionklippan
Genom att jag reser mig upp,
Lägger min hand mot sidan
Av den stora klippformationen
Knäpper upp gylfen
Och pissar in i en spricka

Det är mitt i sommaren,
Mitt i livet,
Och jag tänker på
Hur mamma och pappa
Sjunger ”Blå anemonerna”
Tillsammans med vänner
Efter en lammgryta med vin

Fönstret bakom träsoffan är öppet
Och sval luft blåser in
Blandas med den varma timjandoften,
Människovärmen och de tända ljusens
Tygservetterna är rödvinsfläckiga
Och de använda tallrikarna
Står staplade på diskbänken

Jag tittar på ådringen
I vårt gamla träbord
Följer mönstret med min blick
Och lyssnar på orden som sjungs
Undrar var jag kan hitta denna paradisplats
Och om riktig lycka verkligen finns
För jag är osäker

Men när jag hör pappas röst
Känner jag att lycka kan finnas
I alla fall i små små korn
Som man hittat på vägen
De behöver inte vara många
De behöver inte vara matiga
Men de kan få dig att överleva
Genom små vackra ögonblick

Kassörskan för varorna förbi streckkodsläsaren
Hon säger det blir etthundranittio kronor
Sedan säger hon att livet är ett helvete
Jag säger att jag vet,
Och frågar om jag kan få en miljökasse istället

Jag har ingenting
Ingenting att erbjuda
Bara skit under naglarna,
Svett mellan skinkorna,
Och krossade drömmar

Hon lyfter bort några hårstrån från hans öra
Och viskar: ”jag har mens, måste dra. Ses!”
Hon kramar om honom snabbt och bestämt
Sedan ser han Joan Crawford röra sig bort
Nerför Parkgatan i riktning mot Amiralsgatan
Skinnpajen blänker till lite i solen
Han ser hur hon kastar det som är kvar av ciggen
På cykelbanans asfalt där det redan ligger ett gäng
Och hon ökar takten och han vänder mig om mot ICA

Han tänker på hur rätt Joan har i det mesta,
Hur smart, intelligent och slagfärdig hon är
Och samtidigt skör som ett söndertuggat sugrör
Och hur djupt röda hennes läppar var idag
Som om hon verkligen menade allvar eller ville något viktigt
För vid det här laget kunde han tyda henne
Och han kunde också tycka om henne
Tänkte han när dörrarna öppnade sig in i affären

Hon hade berättat om Dynamomannen
Som hade svällande biceps,
En blond, slick brunbränd look
Och körde omkring i en svart Hummer
Medan högtalarna pumpade ut Phil Collins och Queen
Och han hade fett med stålar
Och en styvmor som hade lägenhet i Malaga
Som han hade tillgång till

Han funderade över hur hon använt ordet ”älskar”,
När han kom fram till den inlagda sillen
Vad just det ordet betydde för henne?
Han tyckte mer det lät som ”trygghet” och ”rena lakan”
Men det var ju nästan detsamma för Joan, såklart,
Trygghet var nog något hon åtrådde
Som doften av regnvåt asfalt en tidig sommarmorgon

På enslighetens planet
Leker en vit varelse
I en vätskefylld krater
Rymdgruset svävar omkring
Som små gullbruna moln
Mil efter mil efter mil efter mil
Av ingenting mer
Inte en rörelse
Inte ett andetag
En ödslig och övergiven planet
Med ett enda litet oskuldsfullt liv
På enslighetens planet

Vi har alla våra ok att bära
Och alla har vi våra ömma punkter
Där det bara krävs ett litet tryck
För att fyllas av oändlig smärta

Vi borde alla förstå detta
Att vi alla är utsatta
Och att vårt ändå hopp
Är att förenas och hjälpas åt

För det är den där smärtan
Den där betungande känslan
Som gör oss till offer
Då vi vänder hjärtat ut och in

Då uppfylls vi av tomheten
Och den outsägliga ensamheten
Så då börjar vi väsa
Och hugga vilt omkring

För vi är egentligen bara djur
Och sårade djur slåss
Som om det inte fanns en morgondag
För det är ju så det är

Mörkret och rädslorna kan bara motas
Med förenade krafter
Och hoppet om en klapp på kinden
Och ännu en morgondag