Kategori: Okategoriserade

Ensamheten i hjärtat
Har börjat på gym
Roddmaskin, och knäböj
För de alienerade
Och långa joggingtur
För utanförskapet
Överlevarna kör situps
Vid spegeln flexar vi alla
Våra hånade muskler
Men det är så här
Vi bidar vår tid

Livet, vattnet, de stora hamnarna,
De bottenlösa brunnarna,
Kanalerna mellan existensena
Den fuktiga matjorden
Ljudet av födande kvinnor,
Doften av det varma blodet,
Svetten som rinner
Som ymnig kondens
Arbetarna som cyklar mot vind och jobb
Tysta, trötta, med knarrande knäleder
Det höga ängsgräset som tyngs ner,
Av knullande par,
Som söker sin njutning
Mannen som sitter apatisk
Vid dammen i parken
Och runkar sin kuk
Medan tårarna rinner
Nerför slänten, ner i vattnet
Medan flyttfåglarna lyfter från andra sida
Mot varmare länder
Deras häckningsplatser
Livet, vattnet, de stora vattensamlingarna

Jag väntar på mig själv
Det har jag gjort
Sedan 1975

Borta i norr över Backarna
Tornade molnen upp sig
”Det börjar nog snart regna”,
Hann Bo-Erik tänka
Innan han tog fart
För att cykla över Nobelvägen
Och vidare längs med
Nybyggena på Industrigatan
På sin väg hemåt

Han trampade på ordentligt
Och fortsatte in på Sankt Knuts väg
Där han mötte glade Manuel
Som kom på Christiania-cykel
Och han mindes dagen
Då Manuels far och han själv
Kört iväg de sista tidningarna
Som kommit ur valsarna
På tidningen Arbetets tryckeri

Det var bitterljuva minnen
Som kändes så avlägsna
Mörkret och sorgen då
Hade övermannat honom
Men han hade överlevt
Och visst var Arbetet borta,
Och så också Kockums
Och vännerna på Strumpan
Men Malmö var fortfarande Malmö

Moln tornar alltid upp sig
Och regn kommer alltid falla
Över städer, åkrar;
Över det förgångna
Och över det nya
Men historien
Och årens orubblighet
Formar kärnan i oss
Till okrossbar granit

Som så många gånger förr
Hade Bo-Erik tappat bort sig
I tankar och minnen
Och knappt märkt
Att han nu var hemma
På Rådmansvången
Och nu bar han upp
Påsen med korvar
Han köpt på Bulltofta kött

Jag tänker på orden jag vill ge dig
Vackra sirliga bokstäver
Som sugs in i ditt öra
Och lyfter dig från marken
Medan jag följer dig upp
Till en annan dimension
Genom att hålla om din kropp
Med min mun
Tätt intill ditt öra

Från sin skavda pinnstol på balkongen i markplan
Hör han fiskmåsarna flyga in från Lundavägen
Klockan är inte ens sju på morgonen
Och det är redan 19 grader varmt
Ellstorps-Elvis sitter där i kallingar och nattlinne
Och spanar bort över Vattenverksvägen
Där en vit skåpbil just stannar till
Utanför Pizzeria Paradise
Han hör en granne slå på en radio
Någonstans ovanför honom
På det lilla bordet framför honom
Ligger en tub med fotkräm,
Och en dosett med piller
Kaffet har han ställt på trasmattan i plast
Som ligger på betonggolvet
Han nynnar på ”In the Ghetto”
Medan han lutar sig lite lätt tillbaka
Och känner att migränen är borta
Han tänker att han kanske orkar ta en promenad
Bort till Beijers Park och det gröna gräset

Ljuset från hennes ögon
Faller genom min kropp
Får mitt blod att blomma,
Min hjärna att jubla
Som vore jag
De inledande raderna
I den roman hon läst
Som fuktat hennes ögon,
Fått hjärtat att bulta
Så att brösten darrat
Av det svindlande budskapet
Om något helt nytt och stort

Jag berättar för Sorgedjuret
Att mina tårkanaler torkat;
Att sorgen inte längre behöver
En väg ut
Den bor i mig förevigt
Som en okänd volym
I svart svepning
I en gyllene sarkofag

Om mina önskningar blev till vatten
Skulle jag drunkna
I kärlekslängtan