Kategori: Okategoriserade

Man hoppas göra rätt,
Inte göra fel,
Inte göra någon illa
Ändå händer det
Om och om igen
Människor man älskar
Gör man illa
Inte för att man vill
Utan för att vi är öar
Med olika klimat
Men sårar man någon
Sårar man sig själv
För smärtan hos en vän
Skär rätt igenom en
Om det är man själv
Som orsakat den

Sankt Olof är för mig inte en by,
Inte en plats på kartan,
Ej heller en församling
Runt en medeltida kyrka

Sankt Olof är ett kvävande tillstånd
Av utanförskap,
Främlingsrädsla
Och misstänksamhet

Sankt Olof är björnlokornas saft,
Skolgårdens blod,
Själens och viljans
Urholkande

Sankt Olof är ett ärr
Som aldrig läker,
En kronisk sjukdom,
Ett förgiftat blod

Sankt Olof är mardrömmarnas
Och instängdhetens plats
Där viljan och lusten
Ständigt bryts ner

Sankt Olof är inte människorna,
Vare sig döda eller levande
För Sankt Olof är
Mitt sjätte sinne

Solen går upp i dig
Strålande ögon
Som sveper kärleksfullt stroboskopiskt
Över din värld

Vem vet vad östarödsvarulven gör idag
För det har gått många år sedan den sågs sist
Då låg den och trängdes i en betongtrumma
Med varulvsgumman som var skabbig och saknade tänder
Det var inte mycket bevänt ved varulveriet vid denna tid
Så mycket annan ondska som börjat ta över
En gång i tiden hade östarödsvarulvarna betytt något
Och det fanns få som vågade sig ut vid fullmåne
Vare sig i Södra Mellby, Maryd eller Bästekille
Då var de en ståtlig flock som grävde gryt
Som de fyllde med de vackraste fårfällar
På vilka orgier avnjöts i parti och minut
Ty på denna tid var östarödsvarulvarna kåta och starka
Men, då 1984 så låg de där och trängdes
I den där bortglömda betongtrumman
Trötta, viljelösa och utan visioner
När jag råkade få syn dem
De var så slitna och livströtta att de inte brydde sig
Så då gick jag närmare och frågade viskande
Om de verkligen var varulvar
Jag fick inget svar
Mer än fårens triumferande bräkande i fjärran
Och varulsgummans väsande andning
Vem vet om östarödsvarulvarna lever idag?
För de såg ut som en döende tidsålder.

När man är instängd
Blir man inte älskad
För ingen ser en
Ingen hör en
Ingen kan älska
En instängd

Livet är så svårt
Man kämpar satan
Mest hela tiden
Med sig själv alltså
Man är besvärlig
För man klarar inte
Det man vill
Utan istället
Klarar man
En massa konstigheter
Och det blir man glad för
Men sedan deppig
Eftersom konstigheterna
Inte hänger ihop med
Det man vill klara
Man är besvärlig
Helt enkelt

Livet är för de levande
De döda är redan döda
Men döden lever kvar
För annars vore det för enkelt
Livet är som ett träd
Där grenar faller av
Och nya skjuter skott
Men grenen som ligger död
Var en gång full av gröna blad
Och en oändlig kraft
Trädet minns det kanske inte
Men i jordens tid
Är allt levande upphov till nytt liv
Och nya grenar
Det är bara människan
Som undrar över detta

Jag vet inte var de träffades
Men mörkret skingrades plötsligt
Och där kom de så tillsammans
Med hoppsasteg i armkrok:
Joan Crawford och Anita Pallenberg

Sofielundsgatan by night
Mörkret lystes endast upp
Av den klaraste av månar
Samt en mötande bil
Några påsar blåste över asfalten

Pärlorna runt Anitas hals gnistrande
Och Joan bar en fejkboa
En glödande cigg på en balkong
Fick dem att urskilja en gestalt
Som tydligen inte heller sov så bra

Har du sprit ropade, Joan till balkongen
Och efter en stund kom gubben ner
Och de gick upp tillsammans
Till gubbens lilla tvåa
Som var full av krukväxter

Han hette Harry och hade vitt hår,
En rutig skjorta och hängslen
Mellan några av krukväxterna
Stod små ramar med fotografier
På samma lilla kvinna

Gänget satte sig i köket
Harry gjorde kaffe
Och tog fram en flaska skeppet
Och tre kaffekoppar med
Med guldkant och rosor på

Anita var rosig om kinderna
Och var nog redan lite full
Men Joan stod och pillade
På en billig CD-apparat
Och undrade om han hade punk

Men Harry hade inte punk
Inte heller fungerade CD-spelaren
Så Joan Crawford sjöng
Mellan kaffegökarna
Så stämningen var det inget fel på

Tills Anita frågade något
Om den lilla kvinnan i ramarna
Då blev Harry tyst
Och började dricka spriten ren
Medan damerna suddades ut

Man får frågor om hur det gick i skolan,
Vilken klass man gick i
Och hur maten var
Hur snabbt man lärde engelska
Och om man spelade blockflöjt
Men ingen som frågar
Hur magsugarna var

Litenhet och längtan
Hänger ihop
För det är de starka
Som tar det som finns
Längtans luft
Fyller den lilles lungor