Jag undrar vad det är jag tror jag skall förlora
Om jag släpper kontrollen
Och vågar leva inne i drömmen
Om än i bara några ögonblick
Kategori: Okategoriserade
De jävla elscootrarna och pållarna på Jägers
På bordet stod två värmeljus
Och två kalla öl
Från baren hördes en ostadig röst
Som förbannade Stefan Löfvén
Och de jävla elscootrarna
Längre in i mörkret satt två män
Och åt fläsk med löksås
Och pratade hästar
Eller rättare sagt
Pållarna på Jägers
Vid bordet bredvid Ellstorps-Elvis
Satt tre yngre kvinnor
Som verkade begåvade
Och pratade böcker
Och drack kaffe
Men nu kom en kvinna in
Och Elvis kände rökdoften
När hon satte sig mitt emot honom
Och började prata
Om deras gemensamma son
Den högljudde hade nu kommit till Kommunisterna,
De fega, jävla kräken
Som kört det här fina landet
Ända ner i botten
Från de halvt spruckna högtalarna
Kom sjuttitalsrock
De begåvade kvinnorna
Trodde det var Fleetwood Mac
Men det från ”Magazine” med Heart
Ellstorps-Elvis visste detta
Men rättade dem inte
Han var inte den typen
Och dessutom hade han fått
Sura uppstötningar
Samtalet var jobbigt
Och hans gamla ex
Var less på honom
Och lät honom veta det
För hon hade inget att förlora
Det var inga vinnare idag på puben
Det var kvalmigt
Och stället var fullt av losers
Som antingen gillade billig öl
Eller billig mat och öl
Det var väl skit samma
Tänkte Elvis
Och tyckte hans gamla flamma
Såg ut som en larv
En fet jävla larv
Inget någon behöver
Mitt hjärta bär inte
För min kropp är för tung,
Mina rädslor för stora,
Och det jag kan
Är inget någon behöver
Världen
Världen går inte under
För att du gör det
Karusell
Jag tror jag sitter på en karusell
Som snurrar långsamt runt sin axel
Där sitter jag själv på en enhörning
Som höjs och sänks i galopp
Och runt attraktionen
Står kvinnor och ler och skrattar
Men låter mig aldrig stiga av
24 karats paradox
Längtan och hoppets paradoxer
Hänger och slänger om halsen
Som feta pråliga guldkedjor
Som egentligen bara har ett värde
Då man smälter ner skiten
Sockergrynet
Hej, sockergrynet, vill du va med mig
Hej, sockergrynet, vill du va min tjej
Hej, sockergrynet, jag gillar faktiskt dig
Hej, sockergrynet, du är nog min grej
Hej, sockergrynet, en sötnos fanimig
Hej, sockergrynet, du är helt okej
Fotografen
Vinden från Öresund
Leker i hennes mörka hår
Hon har blå anorak
Och en axelremsväska
I ljust läder
Hennes ögon är tydliga
Och hon ler nästan
Just där är hon ett ögonblick
Av kärlek och trygghet
För framtidens
Sorgsna sökande
Hos mannen
Som tog fotografiet
Mitt hjärta
Jag kan bara vara trogen mitt hjärta
Och hoppas någon vill höra det slå
Ekorren
Det hade regnat hela natten
Asfalten var blöt och skummig
Där Sorgenfrivägen korsar Östra Farmvägen
Från kyrkogården hördes fåglar
Och bladens droppande
Och ljudet av någon trädgårdsmaskin
På taket till den enkla täbyggnaden
Innanför staketet
Satt Sorgedjuret och dinglade med benen
Hon satt med ryggen åt kyrkogården
Och blicken riktad glansigt tom
Ut över gatan mot en punkt på andra sidan
Bo-Erik följde hennes blick
Och såg att det låg någonting där
Han såg att det var en ekorre
Underligt nog var inte pälsen blöt
Den såg vacker och varm ut
Där den låg med svansen mot magen
Den måste ha dött där ganska precis,
Efter regnet, tänkte Bo-Erik,
Och satte sig vid den på huk
Han lyfte upp den och lade den varligt
I en systempåse han hade i fickan
Och vek ihop den runt kroppen
Därinne låg den nu
Tillsammans med ett kvitto
På tio Elefantöl på 125 kronor
Han tänkte ta med den hem,
Lägga den i en låda
Och begrava den någonstans
Kanske lägga i några hasselnötter
Eller en liten blomma
Han hade några fina eterneller
Han började gå mot Nobelvägen
Och märkte inte att Sorgedjuret
Inte längre satt kvar
Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan 