Det finns dagar då jag inte tänker på dig
Men de är inte så särskilt många
De är inte så särskilt roliga heller
För det är ju dig jag jag tänker på
När jag försöker få kraft
Då ditt skratt, din genialitet
Och din genomträngande blick
Skär igenom tid och rum
Och gör mig förlägen
Därför att du ser mig
Precis som jag är
Och jag skrattar för mig själv
För jag är ju precis så löjlig
Som du alltid sade
Med den kärleksfullaste
Och strängaste röst
Någon någonsin haft
Som någon som verkligen bryr sig
Kategori: Okategoriserade
Samma
Jag skriver samma skit
Om och om igen
Som om det skulle hjälpa
Så jävla fattigt
Det som finns
Det som finns är det jag ser
Och det jag hör och förnimmer
Det är mest ett halvdant liv
Vasken full av äggskal
Och en tvätthög mitt på golvet
Inte ens ett öppet fönster
Kan vädra bort det unkna,
Den fadda instängda doften
Av en uppgiven ensamhet
Livets salt
Livets salt är ibland minnesbilder av varma kramar från osäkra pappor
Ett varmt bultande hjärta
Jag har alltid känt mig utsatt
Som ett fruset barn med tårar av is
Som vill in i värmen, till alla skratt
Till något bättre, till varje pris
Jag har alltid känt mig utanför
Som den som alltid blir vald till sist
Den som är tyst och skör
Som är nedtryckt, grå och trist
Jag har alltid känt mig utlämnad
Till mig själv och min smärta
Till att själv finna till vad jag är ämnad
Och ett varmt bultande hjärta
Nätterna
Vaknar om nätterna
Och vänder mig om
Håller ögonen stängda
För på natten
Ser ensamheten
Som sorgligast ut
Bärbalken
I hytten på trucken
Är jag så fokuserad
Att jag grimaserar
Då jag tiltar gafflarna
Så att de ligger horisontellt
Och jag hör dem skrapa
Mot bärbalken
Medan mina tankar
Samtidigt
Är uppfyllda
Av min livsoro
Och jag lyfter pallen
Nästan ljudlöst
Och backar och svänger mig ut
Från ställagegången
Och jag önskar nästan
Att det var så här
Livet fungerade
Strävan
Jag tror alla människor
Föds in i hoppet
Om lyckan och kärleken
För det är strävan dit
Som är livsresan
Även om alla
Inte når sitt mål
Kråkan
En kråka kom fram till mig
Tryckte in sin näbb i min mun
Och började dra upp
Sträv svartull
Från djupet av min strupe
Fågelhuvudet pilkade upp
Denna härva
Av förhoppningar
Och misslyckanden
Och gav ifrån sig läten
Som blev allt ner fasansfulla
Ju mer den fick upp
Medan jag började känna mig lätt
Och befriad
Och en smula rofylld
Då kråkan började picka
Mot min hjässa
Girigt och hungrigt
Blå Jungfrun
Jag tänker på labyrinten på Blå Jungfrun
Hur Fröding vinglade fram i den
I sin vita särk
Med rödvinsfläckar
Och Heidenstam som satt på en sten
Och applåderade
Medan den kalla vinden
Blåste över klipporna
Och dämpade sjöfåglarnas skri
Jag tänker att jag måste gå i labyrinten
För att hitta ut ur mig själv
Eller åtminstone för att visa
Att jag vågar tro
Att mitt liv kan ta några steg
In i poesins virvlar
Där häxorna flyger
Och väntar på rätt tillfälle
Att fånga mig och flyga oss hem
Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan 