För oss som inte tar
Finns ingenting att få
Kategori: Okategoriserade
En förgylld gasmask m.m.
Kaffekokaren står till vänster om vasken
Några vita filter ligger vid dess sida
I en sked ligger en fimp
Sdan om den ett torkat avokadoskal
Och lysröret surrar
På matbordet ligger några gamla Sydsvenskan i en hög
Fyra stora glas med bruna avlagringar står på en Agent X9
En trasig kassettspelare ligger i en systempåse
På en tallrik sju utbrunna värmeljus
Och torkad riven ost lite överallt
På golvet ligger en trasig blå lampskärm
På en uppochnedvänd bananlåda
Och från ett annat rum kommer musik
Som gör att den unga kvinnan på dass
Ligger kvar extra länge framför toalettstolen
I hallen står en man och rakar sig
Framför en spegel
Som har ett ekivokt vykort
Utstickande i ena hörnet
Lite raklödder droppar mot golvet
Från lägenheten ovanför
Hör mannen det välkända ljudet
Av läderkärringen som hasar fram över sina golv
Till tonerna av Gene Vincent
På en gammal reseskivspelare
I vardagsrummet står tvn ljudlöst på
Och på väggarna sitter oljemålningar
Som alla föreställer Jim Morrison
Han sitter, kör bil, röker, och knullar Grace Slick
På soffbordet ligger en förgylld gasmask
Från det halvöppna fönstret
Kommer små sjok av frisk luft
Och ljudet av den tunga trafiken
Och den där höga missljudande tonen
Som de nu vet förebådar jordens undergång
Lovely city
Ibland gör han så här
Köper livsmedel
I affären på Kronprinsen
Han bor ju inte här
Men de finns en dörr
Till det förgångna
Nittinhundrasextinio
Värmde han upp publiken
Inför Judy Garland
Restaurang Kronprinsen
Var hans arbetsplats
Och han hade älskat det
Glamouren och drinkarna
Det vackra folket
Och strålkastarna
Och Judy Garland
Som såg så skör ut sa:
”You have a lovely city”
Nu handlar Ellstorps-Elvis
Frusen blomkål
Och storpack lingon
Han stapplar lite lätt
När han går ut
På Regementsgatan
Han stannar till
Och tittar tankfullt
Ut över Hästhagens IP
Drömdropparna
Jag vaknar i min säng
Med halsbränna och ensamhet
Ur min hjärna
Sipprar de sista drömdropparna
Och lägger sig på kudden
Precis som tårar
Bladen faller
Jag sorterar plankor
Tittar efter knastar
Och sprickor
Mäter bredd
Och längd
Med tumstock
Och för in i mitt block
I en rad under
”Ek 52 okantad”
Ute regnar det
Och bladen faller
Rostigt
Den rostiga natten
Knirrar mellan lakanen
Jag hoppas jag är läkare
Eller alkemist
Blänket
Jag räds inte fulheten
Ej heller misären
Eller bottenslammet
För ingen av oss är vackrare
Än det bespottade
Kampen för överlevnad
Eller bara en tallrik soppa
Skapar en lyster
En patina
För den utblottade
Det är inte det kammade håret
Eller märkeskläderna
Det är den ständiga kampen
Som blänker i ögat
På den olyckligt lottade
Bäraren
Jag är beredd
Att bära ditt mörker
För jag vet
Hur man gör
Ett fotografi
Ett fotografi
Jag satt upp i köket
Lämnar ett hål,
En kanal
Till en annan värld
Rätt genom
En kökslucka,
Genom ventilationssystem
In i gårdagens
Mörka närvaro
Jag behöver inte ens
Anstränga mig fysiskt
Jag bara tittar på det
Och tänker
Och längtar
Kornen i bilden
Särar på sig
Och suger mig in
Genom lagrar
Av upplevelser
Jag plockar blommor
Längs med vägen
I Raskarum
Jag har ont
I min mage
Jag ser några fåglar lyfta
Och flyga
Mot okänt mål
En kall vind
Rör vid mina bara ben
Jag vill inte hem
Men det finns
Ingen annanstans
Att ta bli av
Än uppför vägen
Jag håller stjälkarna
Hårt i min hand
Så hårt att
Växtsaft pressas
Mellan mina fingrar
Jag vänder mig om
Men det finns
Inget där
Utom en ton
Som lugnar mig
Himlen låter mig vänta
”Himlen låter mig vänta”,
Tänkte Bo-Erik
När han stod på en öppen plats
I närheten av sitt hem
”63 års steg har lett mig hit”
Tre kvarter från sitt barndomshem
Och två kvarter från sin
Gamla långvariga arbetsplats
Och 125 steg till sin favoritpub
Där han äter Filé Oscar varje söndag
Det är inte långt,
Men det har varit en krånglig väg
”Himlen låter mig vänta”,
Upprepade han tyst för sig själv
Som om denna rad var ett mantra
Och inte en sanning
Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan 