Simrishamnsgatan är stilla
Som en förstenad flod
Det ligger ett lugn över tillvaron
Jag öppnar mitt fönster
Och släpper in lite luft
Till fågeln som bor i mitt hjärta
Kategori: Okategoriserade
Det är rädslorna
Det är rädslorna
Som säger det kommer göra ont
När du tappar fotfästet
Och faller genom ögonblicket
Det är rädslorna
Som håller dig nära
Trots du innerst inne vet
Att det är falla du måste
Det är rädslorna
Som tar udden ur upplevelserna
Och begränsar möjligheterna
Att falla helt fritt
Det är rädslorna
Som följer din kropp
När den susar genom mörkret
Och genom det okända
Det är rädslorna
Som gör att det allra vackraste
Kan få dig att ängsla
När livet är ett enda
Vädret
Vädret låg över himmelen
Som en döende dandy
Eller en lönsam liten vän
Ja, det fanns skönhet i det gråa
Littvetsmunnar
Littvetsflickorna röker
Så då måste också jag
För jag måste göra som de
För annars kanske de skrattar åt mig
Eller ler i mjugg
Med sina vackra littvetsmunnar
Så jag köper en Camel
Och står en bit bort
Med min läderpärm
Som är tom
Men jag kan inledningen
På ”Blod och Tarmar i Plugget”
Så nu röker jag
Och försöker titta likgiltigt
Rakt fram
Som om jag gjort detta
Tusentals gånger
Precis som alla dessa
Littvetsmunnar
Bryggan
Jag är på en alldeles öde ö
Där marken ångar och löven faller
Framför mig står ett stort trähus
En sekelskiftsvilla med flagnande färg
Ön är inte stor men har en kulle med träd,
Och högar med ruttnande löv
Samt ett båthus på andra sidan
Framför huset går en brygga ut i havet
Den är vit och doftar svagt av blod
Som bryggor ofta gör när de skjuter ut
Ur kroppen på en enslig själ
I hopp om att upprätta en kontakt
Därute på okänt vatten
Brukarna
Brukarna
Kallas de
De bor i huset
Med loftgång
Några av brukarna
Står på loftgång två
Och tittar ut
Över samhället
En annan brukare
Är på väg till ICA
Med en cigg
I mungipan
Huset är slitet
Man kan se
Smutsiga avlagringar
På den vita betongen
En assistent
På loftgång tre
Använder nyckel
In till en brukare
När dörren går igen
Skymtar ett hjärta
Som brukarens barnbarn
Har gjort i slöjden
Samhället är dimmigt
Och fuktigt
Och brukarna på tvåan
Går in igen
Brukarna
Kallas de
De bor i huset
Med loftgång
Det svarta kaffet
Ännu en dag
I livets tid
Jag äter min äggröra
Med tomatskivor
Och tänker på
Alla förlorade ögonblick
Och hur det enda beständiga
I denna tillvaro
Tycks vara
Det svarta kaffet
Sova
Ensamhet är lika svår att förstå för omvärlden som att man inte vet vad Netflix eller Spotity är.
(Jag är ensam. Ingen vill ha mig.)
Jag vet vad Netflix och Spotify är, därför att de får fylla denna tomhet.
De fyller dock aldrig hålet som tomheten och saknaden skapat däremot så fyller de tiden. Tiden går och det är bra. Den uppfyllda och upptagna tiden är bra. Tid som går bort pga av ledsamhet över en total brist på attraktionskraft och brist på manlighet.
”Jojo, men man kan ju alltid ha ett one-night-stand om det känns dåligt?”
Nä, inte ens ett endaste one-night-stand klarar jag av. Det finns liksom inget kvar. Inget värde, ingen känslomässig substans
Än överlevnaden som människa.
Andas, kissa, jobba, bajsa, jobba, äta, sova.
Andas, kissa, sova,
Andas, sova.
Sova.
Sömn
Ljuden från slummerrummet
Fyller flaggskeppet
Med vind i seglen
Och sömnens styrsystem
Ja, i det lilla utrymmet
Ser vi löven falla
Som sommarens
Sista suck
Och det där löjliga
Som alltid händer på slutet
När snarkningarna
Svingar sina snablar
Som vore de
Snablar av swing
Ekot
Orden du gav mig
Var redan där
Inom mig
Men väcktes
Av ekot
Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan 