Kategori: Okategoriserade

Den outsägligt lilla människan
Står i skuggan av en annan människa
Men bär orden med sig
Som bara stora människor orkar

Om bara den stora människan
Böjer sig ner mot den lilla människan
Kan de stora orden förena dem
I en kollektiv tanke

Gruset,
Dammet,
Jorddoften
Och mina knän
Som fallit
Ner i detta
Denna verklighet
Av blödande knän
Sprutande tårar
Och ensamhet Smärtan,
Sorgen,
Förödmjukelsen
Som bara en tolvåring
Kan känna

Min vän, min älskade vän!
Jag vet att livet är svårt,
Att smällarna är hårda
Och fallen så höga
Och världen så kall
Men du skall veta
Att min kärlek till dig
Är större, högre, varmare
Än livets trivialiteter

Mitt hjärta är fyllt av kärlek
Till det ofullkomliga

Jag tittar på ett ansikte
Och tänker att de ögonen
Vill jag skall fortsätta
Titta in i mina
Och att vi skall hitta tryggheten
Där djupt inne
Hos varandra

Jag upprepar det svåra
För att se om det går en gång till
Det är kognitiv beteendeterapi
Men också min egen eviga kamp

Jag måste liksom känna
Att det är jag som bestämmer det här
För att känna stoltheten lyfta
På egna vingar

Jag borde gjort något för länge sedan
Det vet jag ju
Det visste jag då
Och det vet jag nu

Men det är kanske inte viktigast att bli hel
Så fort som möjligt
Utan att vila i det halvdana
Och känna motvinden i ansiktet

Jag går uppför backen
Jag går uppför den igen
Utan kunskapen om att det är rätt backe
Eller rätt tid i livet

Jag bara går i motlutet
Tills jag är uppe på backen
Ibland går jag ner och lägger mig
Ibland står jag kvar i triumf

Med tiden blir musklerna starkare
Oavsett varför och i vilken backe
Jag skall uppför
Och till slut är det bara ett gupp