Kategori: Okategoriserade

När jag ser ditt leende,
Ditt höjda ögonbryn
Och hör dig skrocka
Hest som en filmstjärna
Och känner doften av
Rök och tropisk parfym
Stannar livet några ögonblick
Och jag känner en varm våg
Av kärlek
Skölja över mitt hjärta

Spaghettin låg i vasken
Som förlorade år
Solen lyste in
Och jag såg dig
Med armarna kring dina knän
Och tårarna
På dina kinder
Och så tystnaden
Som var som olivolja
Över våra uttömda liv

Jag satt på en grön plätt,
En päronpark
Där hundar gjorde konster
Och människor rörde sig i slow motion
För Little Richard var död

Jag tänkte på ”Keep on knockin'”
Som varit rytmen
Jag velat åstadkomma
I mitt orostyngda liv
Nu när Little Richard var död

Jag såg de gröna buskarna,
Den klara vibrerande luften,
Och kärleken som plötsligt
Hamnat i min famn
Precis när Little Richard var död

Jag känner gräset och jorden
Under mina fingrar
Och ”Rip it out” hörs i fjärran
Samtidigt som mitt hjärta ligger öppnat
För Little Richard är död

Jag har försökt och försökt
Och kämpat och kämpat
”Come back tomorrow night
And try it again”
För Little Richard är död

När det varit som mörkast
Har jag alltid vetat
Att det finns en sol,
Ett bländande leende
Även när Little Richard är död

Det är ett helvete att ändra på sig själv
För man formas så som barn
Men kanske är det just det som är tanken
Att man skall jobba hårt i förbannad motvind
För att känna glädjen i det lilla steget

Hon bar en vit lite smutsig klänning
Och hennes lugg var ojämnt klippt
Hennes blick syntes flacka osäkert
Och riktades långa stunder ner

Hennes ansikte var mjukt format
Och hon såg nog lite gullig ut
Om man bortsåg från ärret på hakan
Och hennes trasiga uppsyn

Händerna höll hon knutna bakom ryggen
Och hon knixade nervöst med knäna
Som om hon försökte gå sin väg
Men inte kunde komma loss

Hon bara stod där en bit bort
Och jag tänkte kanske säga något
Men så kom jag av mig när hon log
För det var det vackraste jag sett

Men jag sade ju ingenting
Och hon var hela tiden tyst
Vi stod där rädda och nervösa
Men trygga av varandras uppenbarelser

Två barn som kanske inte bett om det
Som har så mycket att berätta
Att stumheten är enda sättet
För att öppna upp

Jag är sömndrucken
Och kanske inte riktigt med
Jag bara tittar på detta
Som är mitt liv
Och som jag vaknar upp till
Varenda dag

Efter en kopp kaffe
I mitt lilla kök
Kommer verkligheten ikapp
Alla rädslor all ånger
Över det jag inte gjort
Eller det liv jag fått

Min blick den söker sig ut
Genom ett dammigt fönster
Mot luften som är bärare
Av giftet
Som gett döden och slutet
Ett osynligt ansikte

Jag tänker mindre
Än jag ser
Och jag ser det röda teglet
Och alla cyklar
Och tystnaden
Som en duva lämnade kvar

Sen tänker jag på
Hur tungt mitt liv
Stundom varit
Men att jag funnit glädje
Både lite här och där
Men aldrig funnit lyckan

Jag skär en bit ost
Och tänker att kärlek
Och ensamhet
Bara är känslor
Som vi är tvungna att bära med oss
Bieffekter av levandet

Då är väl kärleken
Och ensamheten
Också bieffekter av döden
Och lyckan är kanske
Bara en dröm
Vi håller fast i vakenheten

Sorgen, hjärtat som förtvinar
Kärleken och galenskapen
Och maten och vinet
Jag bara ser det som skuggor
Mot ögats
Näthinna

Jag sitter på en blå pinnstol
Med en bit ost
På väg nerför strupen
Med tårar i ögonen
För att jag aldrig kommer veta
Varför jag sitter här

Jag sitter på en stol
Hon sitter på en stol mittemot
På bordet mellan oss ligger papper
Med målade blommor på,
En tom godispåse,
Några snusdosor,
Ett brev till FN,
Och ett brev till en riddare
På de brittiska öarna
Samt en vas med vissnande tulpaner,
Mer än ett halvt livs umbäranden
Vi kan kalla det för kärlek

Tiden
Som går
Lägger ägg
Som kläcks
Eller sprätts iväg