Kategori: Okategoriserade

Mittemot rosen i Folkets Park
Satt Bo-Erik och tänkte sig tillbaks
Mot en tid som var ungefär likadan
Men ändå helt annorlunda

Då hade han haft Puskas,
En blandrashund
Som var till hälften Collie,
Hälften gammal kompis

Det var så han kände då
Och Puskas fanns alltid där
När hans mor dog
Och när tidningen lade ner

Nu låg han begravd i Bokskogen
I en kartong från Ikea
Med en ros vid sin sida
Invid en rosenapel

Och Bo-Erik var ensam
Så mycket visste han
Men han hade minnena,
Dofterna och staden

Han gick bort mot det Sibiriska Korkträdet
Och slängde muggen
I en papperskorg
Och gick hemåt igen

Det är vädrets temperatur,
Tomaternas sötma,
Tågens gång,
Smärtan i mörkret
Som gör att jag är
Den jag är idag

Det är vägen till posten,
Doften i hallen,
Fläcken på jackan,
Smärtan i mörkret
Som gör att jag är
Den jag är idag

Det är saken som hände
Som minner sig kvar,
Leran på gården,
Smärtan i mörkret
Som gör att jag är
Den jag är idag

Det är låten på tv
När jag åt en knäcke
En sen vinterdag
Smärtan i mörkret
Som gör att jag är
Den jag är idag

Det är kyssen på bussen,
Tavlan hos mormor,
Gitarren på väggen,
Smärtan i mörkret
Som gör att jag är
Den jag är idag

Det är orden i skolan,
Tårarna i ögonen,
Den ömsinta handen
Smärtan i mörkret
Som gör att jag är
Den jag är idag

Det är vattnet i Gränna,
Lars Orup och Pucko
Det är Intetnationalen
Smärtan i mörkret
Som gör att jag är
Den jag är idag

Längtan är en stark kraft
Som en hårt knuten näve
Eller som den första varma vårvinden

Jorden är din
Även när du sitter ensam
I en smutsig
Och opersonlig
Lägenhet

Jorden är din
Även om dataskärmen
Är dammig
Och porrfilmen
Utan känsla

Jorden är din
Även om dofterna
Du omger dig med
Är instängda
Och fadda

Jorden är din
När du går till affären
För att köpa cigg,
Nescafe
Och en trisslott

Jorden är din
När du haltar tillbaks
Med mjäll på axlarna,
En cigg i mungipan
Och röda ögon

Jorden är din
Så länge du alltid
Har ett par ord över
Till den hemlöse
På hörnan

Drömmarna,
Var inte förgyllda
Eller snajdiga
De var svettiga,
Jordiga,
Dammiga,
Och lite bakfulla
Men ändå drömmar!

”Kenny, din jävel,
Du skuggar mig,
Och det vill jag inte,
För jag är inte bra”

Joan Crawford
Slängde ut orden
Som om de var
Giftiga ormar

För hon kände
Kennys beundran,
Att han gillade henne
Och så fan heller!

Och hon måste
Stoppa honom
Innan hon förstör honom
Som hon förstör allt

Hon är en maskin
En förstörelsemakapär
Vars hydraulik
Smörjs av blod och drömmar

Och Kenny är en blomma
En liten tusensköna
I asfaltsdjungeln
Och hon vill han skall spira

Hon står i fönstret
Och tittar försiktigt ut –
Halvt dold av gardinen –
Mot det där outtalade,
Det där osynligt hotfulla
Som hennes enomträngande blick
Alltid tycks kunna uppfatta

Mannen på gården
Tittar tillfälligt upp
Och ser hennes strama ansikte
Och hennes förflutna
Som mörkt tornar upp sig
Bakom henne
Som i ett överfall

I skuggan av Arbetets Ära
På Möllevångstorget
Rör sig en gammal man med rollator
Det går långsamt
Och ibland tar det stopp
Mot någon kullersten
Mannen är tunn och framåtböjd
Och det enda han verkligen utstrålar
Är envishet
All annan energi är borta
En ung kvinna går fram till honom
Och efter en stund ser jag henne
Hur hon greppar rollatorn
Och försiktigt hjälper den framåt
Medan en annan kvinna kommer fram
Men ett glas kallt vatten
Som den gamle mannen envist
Tackar nej till
För han skall fram till uteserveringen
För att få sig en öl och en stänkare
På sin födelsedag
Och rollatorn närmar sig
Med små ryck
Och mannens bestämda
Men sorgesamma ansikte
Berättar en historia
Om ålderdom
Och ensamhet

Jag står framför ett plank
Med en politisk målning
Om hat och rasism
Det är cirka 22 grader
I gruset ligger två munskydd,
Glasspapper och en pappmugg
Det luktar speciellt
Av nyutslagna blommor,
Människopiss
Damm och braja
Och det enda jag tänker på
Är rödvinsfläckarna
Runt dina läppar

Det finns de som känner att staden är deras skuggors hem
Och att de själva står utanför och ser gatubelysningen i fjärran
De förnimmer skuggorna
De förnimmer livet
Och dess ljuva bitterhet