Kategori: Okategoriserade

Det blåser och är rått
Och fastän vägen hem är densamma
Känner jag inte igen mig
För det är mörkt, kallt och skitigt
Och asfalten är som våt betong
Och det är inte alls samma sång
Jag hör bara rytmen
Av den skenande världen
Hör hur ljuden formar sig som i en tunnel
Och tomheten i magen
Och i hjärtat
Bildar en gas
Som långsamt flyr ut ur kroppen
Genom huden och framförallt
Ut ur rumpan och stinker
Som ett bortkastat kadaver
Eller ett sargat
Och illa behandlat hjärta

Jag har kokat ris med gurkmeja
Och kokt några korvar och morötter
Och nu står allt och svalnar på bordet
Medan jag uttryckslöst tittar ut på gården
Det regnar lite lätt, duggar
Bara precis så att gårdsplattorna blir mörka
Från min bluetoothhögtalare hörs schlager
Det låter så i alla fall, kanske fransk schlager?
För det är väl franska? 
Jag lyfter en mugg med gammalt rött vin
Som jag hittat i städskåpet
Sidan om gummihandskar och värmeljus
Men det går att dricka
Har väl bara stått där tre veckor
Sedan den där jävla kvällen
Då jag var tvungen att skruva på korken
Och gå bort till Nobes
För att reda ut någon grej
Medan tvätten hängde i torkrummet
Fick hämta den dagen efter 
Då allt låg slängt i en svart sopsäck
På betonggolvet utanför tvättkällaren
Men tvättmedlet blev jag av med
Och nu fortsätter jag dricka vinet
Som föll i glömska
Och jag stirrar rätt över gården
Där står en man och låser upp en cykel
Jag undrar vem han är?
Och vart han är på väg
Undrar om han någon gång vill bli min vän
Och om han dricker vin för att glömma
Eller vin som fallit i glömska

De där riktiga underverken
Är sneda och underliga
Som det lutande tornet i Pisa

Som i motsats till allt förnuft
Reser sig som ett akrobatiskt freak
Eller som en av de tappra gallerna

De där riktiga underverken
Är alltid lite skeva och udda
Som ett fårat arbetaransikte i motvind

Det finns ingen perfekt form
Eller precis formulering
Som inte kan förbättras av dissonans

De där riktiga underverken
Är inte alltid de på ytan vackraste
Utan de som rymmer en hemlighet

Jag försöker läsa poesi,
Pär Lagerkvistskt mörker
Och viktiga ord
I viktiga meningar
Om liv och död
Som en bit oändlig rulltårta
En högsommardag
Då en av dina vänner
Plötsligt bestämmer sig
För att sjunga
”Jag vill tacka livet”
Av Arja Saijonmaa

Jag har en kokbok från hemkunskapen
Med fläckar av linssoppa och bittra tårar
Men jag har också sparat några ord någon sade
Om att jag var snäll som en pepparkaka, men att det var det som var fel
Livet är som en kockinsats på fyllan
När man är 23 år och tror man fattar vad man håller på med
Mitt hela jävla liv är nedstänkt av olja, frityrsmet och illa tillagade soppor
Men jag vaknade upp och gjorde en fond av skiten
Och lade min hand mot mitt hjärta

Det blåser lite
Igår regnade det
Joan Crawford vet allt det där
Om skiten man får i ansiktet,
Om alltings jävlighet
Hon vet hur man stänger av
Och låter regnet droppa
Och låter vinden blåsa
Hon går metodiskt till väga
Och levererar bara sin kropp
Allt annat är stängt
Och icke tillgängligt
Hennes hud
Är hennes pansar
Och platsen hon befinner sig på
Är inte verklig
Utan bara en kuliss
Bakom den finns mörkret
Men hon vill inte möta det än

Ibland ser jag mig själv
Därborta framför den röda byggnaden
Ett barn fast i sin samtid
Och skräckslagen inför sin framtid
Det är svårt att jobba med sig själv
När man är åtta år oskriven
Och lika genomskinlig
Som luften som omger en

Ändå ser jag mig själv
Därborta framför den röda byggnaden
Och känner hur den där blicken,
De där oskyldiga ögonen,
Fyller mig med tillförsikt
Om att jag i alla fall
Aldrig var någon annan
Än den jag var född till

Ibland räcker inte mina egna föresatser,
Min egen vilja, och min kärlek
För det finns alltid det oförutsedda,
Det skadade och dess skyddsmekanismer
Varje människa är en ö
Och varje ö har olika sätt att överleva
Därför har öar olika liv
Och olika ekologiska system
Men går man i land på en ö
Påverkar man redan omedelbart
Med sin blotta närvaro
Atmosfären och närmiljön
Och bosätter man sig
Och skaffar sig ett liv på ön
Så blir man till slut ett med ön
Då drar man nytta av de hårda vindarna,
Leran, och de giftiga växterna
Och ön frodas under ens fötter
Men en människa kan också dö
På en ogästvänlig ö
Om vindarna och regnen
Är oförsonliga 

Det var morgonen efter en fest
I utkanten av en stad
Gräset glittrade av dagg
På verandan lyste fortfarande
De kulörta lyktorna
Över tomma vinflaskor
Och nerbrunna värmeljus
Det krossade glaset
Var ihopsopat i ett hörn
På den röda reseskivspelaren
Låg fortfarande en platta
Med Waylon Jennings
Och framför den
Stod en rön glasaskkopp
På en bunte skivfordral
En morgonfågel hördes kvittra
När jag och en kvinna
Som också vaknat tidigt
Gick barfota från huset
Över den fuktiga gräsmattan
Mot ett mossigt stengärde
Vi hade knappt pratat kvällen innan
Men nu var vi bestämda
I våra steg
Och en bit ut på ett fält
Stod ett ensamt stort träd
Med en trädkoja i
Och visst hängde en repstege ner
Som en tanke eller hägring
Och vi klättrade upp
Där uppe i kojan lade vi oss ner
Och lyssnade på den yrvakna världen
Medan våra händer fann varandra
Och vi kysste varandra
Medan solen steg upp
Och strålade varmt
Genom det lilla skeva fönstret
På vårt träkoja
Och dropparna på spindelväven
Ovan oss
Exploderade som de vackraste
Upplevelser som hänt
Och vi log
Och hälsade på varann

Hans ansikte glittrade lätt
Läpparna var fuktiga
Medan han långsamt drog
Sin högra hand
Genom det feta håret

Han satt ensam
På en uteservering
Och tittade uttryckslöst
På alla människor
Som passerade förbi

Hans bar en vit t-shirt
Som var fläckig
Men kontrasterade ändå bra
Mot hans väderbitna
Vackert solbrända hy

Hans glesa gråa hår
Formade sig lätt
Efter de grova fingrarna
Medan hans andra hand
Greppade vinglaset

Han var solkig
Som en man som levt hårt,
Skrattat, älskat och gråtit
Och fått den patina
Som bara överlevare får

När han förde glaset mot munnen
Övermannades omvärlden
Av livet och skönheten
Och en enda stor suck av förförelse
Ljöd från de förbipasserande