Kategori: Okategoriserade

Det finns ingen trygghet i att leva
Det finns ingen trygghet i att dö
Det finns bara nu och då
Och en helvetes massa tårar

Livet är inte en text man läser från pärm till pärm
Det är för många stickspår och stopp i livet för det
Livet är mer som William S Burroughs –
En sliten kostym på en tunn och tärd kropp,
En cigg i mungipan och revolver i handen

Jag tittar på människorna jag passerar på gatan
Och jag känner ingenting
Jag bara går förbi dem
Allt jag känner är ett lätt vinddrag
Eller en viss kvalmig doft
Men här är jag inte trygg
Jag är utsatt från alla håll

Hon satt på en stentrapp
Någonstans utanför Höör
Framför henne fanns gräs
Och en grusad gång

Joan Crawford var trött
Men såg klart
Hon rökte stilla
Och tittade på en jasminbuske

Hon hade varit här förut
I detta röda hus
Med vita knutar
Mitt ute i ingenstans

Det var hit hon kom
När det blev för tungt
Att leva och andas
Och viljan sviktade

Här fanns liksom ingenting
Och hon kunde få lugn
Hon kände på sitt ansikte
Det hade börjat mjukna

Men hennes fingrar var spända
Och ciggen satt i ett fast grepp
Medan röken långsamt
Blåstes ut genom näsborrarna

Hon tänkte på Malmö
Och alla gatorna
Och hur rött vin
Kan smaka i Pildammsparken

Hon slöt ögonen
Och upphörde existera
För här ute på landet
Var det tillåtet

Jag står på en parkering någonstans i Malmö
Jag minns en liknande parkering i Lund
Som låg invid en bensinstation
På den tiden mackföreståndaren
Fortfarande lyfte på huven bilen
För att kolla oljan eller vattnet

Jag känner samma tomhet,
Samma uppgivenhet inför det omöjliga
Förmodligen har massa människor
Stått just här på denna parkering
Och förbannat sin egen litenhet
I det som är det stora livet

Här finns ingen bensinmack
Och hade det funnits
Hade de inte kollat oljan till en
Inte ens den lilla grejen får man hjälp med längre
Och människor pratar inte längre
Som man gjorde förr med varandra

Jag står i alla fall där på asfalten
Och tittar bort mot en modern kyrkbyggnad
Som ligger vid torget
På detta miljonprojekt
Jag ser en man på elscooter
Köra förbi på cykelvägen

Molnen ovanför byggnaderna är mörka
Och jag känner hur främmande jag är
På denna plats, denna jord
Jag är en invasiv art
På en främmande kontinent
Och min skugga äcklar mig

Jag tar ändå några prövande steg
I någon riktning
För jag vet plötsligt inte var jag är
Så vilket håll jag går
Spelar inte så stor roll
Men mina fötter rör på sig

Jag går bort till en busstation
Och åker bort från parkeringen
Längre fram i bussen
Står en kvinna med ledsna ögon
Och scrollar på sin mobil
Medan bussen kränger till i en kurva

Jag har hela tiden mitt hjärta
Nere i magen
För det var dit det föll
Och därifrån jag måste dra upp det
En annan dag än den här
För idag måste jag bara hitta hem

Så oändligt smärtsam
Är tomheten
Som hjärtat förmedlar
I varje slag

Från köksfönstret hördes måsskri
Och ljudet från sopkärl
Som rullades ut från gården
Av vana händer och bestämda steg

Bo-Erik satt vid köksbordet
Och saxade några klipp
Och daterade annonser
Ur några gamla gulnade tidningar

Några rader om boxaren Bosse Högberg
En match mot någon irländare
Och en liten blänkare
Om dansösen Lola Stromboli

Han grubblade över drömmarna
Och om tabletterna mot värken
Påverkar sömnen
På ett negativt sätt

Han klippte ut en artikel
Om tv-programmet Bialitt
Där Lasse Holmqvist
Berättade om sin mormors kakor

Bo-Erik drack sitt kaffe
Och drog en hand genom håret
Som han hade för sig
Att Lasse Holmqvist brukade göra

Löven föll
Det gjorde de verkligen
Fast jag såg det aldrig hända
Plötsligt låg de där framför mig,
Gula, bruna, ockrafärgade
Så vackra ändå
Och lätt fuktiga
Som om de ville berätta
Att livet och lyckan är inte allt

Jag känner mig säker i min lägenhet
Här finns bara jag och det som är jag
Jag är trygg mellan dessa väggar
För utanför finns livet,
Det brutala samhället rullar fram
Som vi alla är dömda att överleva
Vi lever i system och inordningar
Som är svåra att se
Och vi är som människor
Utlämnade åt varandra
Och vi klarar det inte
Utan att se varandra och vår utsatthet
Vi måste torka varandras tårar
Och hjälpa varandra fram
Med en utsträckt hand
Och ett uppmuntrande leende

I mörkret på Helsingborgsgatan
Kommer jag på en man
Som pissar mot en byggnad
”Det är en jävla skola”, säger han
Med huvudet riktat rakt fram
Men orden riktade mot mig
”Det är en jävla skola”,
Säger han igen och ler mot mig
Och hans hud är gul,
Hans tänder illa skötta
Och håret är gråvitt och fettigt
Men hans leende är vackert
Och inkännande
Han drar upp gylfen
Och torkar av händerna mot byxorna
Och säger några ord
Jag knappt kan höra
Men de lät ungefär som
”Kärlek och kunskap är som piss,
Det bara rinner av
Och ner i jorden.”
Och jag gick vidare
Medan jag tittade på mina händer