Kategori: Okategoriserade

Kaffet vid köksbordet
Det intorkade dammet på köksfönstret
Tallrikarna på spisen
Bilderna på väggarna
Tankarna som fötts här
Drömmarna som dött
Under skomakarlampans sken

Så kom hösten till Parkgatan
Det är en disig morgon
Och det duggar helt lätt
På en trappa in till ett hus
Sitter en romsk kvinna
Hennes röda och gula kjolar
Blandar sig med höstlöven
Som ett vackert gammalt lapptäcke
Och hon dricker pepparkaksfil
Direkt ur paketet
På andra sidan gatan står en kundvagn
Med några fulla sopsäckar i
Och ur ett fönster
Hör jag Anders Eldeman säga
”Att då är det Django Reinhardt
Som skall in på vågrätt 7″

Jag vandrar längs med minnenas kust
Det fläktar och vågorna sköljer in
Vid horisonten ser jag solen och månen
Orkestera en déjà vu-symfoni

När vågornas skum sugs tillbaks till havet
Förlorar jag fotfästet en smula
Och undrar för en stund vart jag är på väg
Innan jag fortsätter in i det okända

Långt bakom mig går en liten pojke
Som plockar flytved och snäckskal
Och då och då obekymrat
Kastar smörgås mot en annan horisont

Jag har arbetat på betonggolv i snart tjugofem år
Och det känns i knän och höfter
Och I hjärtat
Eftersom samhället runt mig
Vill sänka mig,
Sänka min lön
Och sänka mitt hopp
Som om min arma kropp
Bara är en drönare
Som samlar ihop livskvalitet
Till de som trampar på oss
Som bara vill leva
Och som är nöjda med mat, öl,
Luft och en hel säng

Jag minns doften från den starka osten på Palmyra när jag gick förbi på en regnsköljd trottoar
Och sorlet infrån Marmaris bardisk där det redan satt några gubbar och rökte och drack öl
Själv bar jag en plastpåse med två sesambröd i som jag köpt på Nansi’s bageri
Jag tror jag var på väg till den lilla jourbutiken på Bergsgatan som sålde billiga svarta oliver i metalldunkar
Men jag var också full av oro över livet och min egen förmåga att hantera det
De där känslorna och den lätt kvalmiga doften från den regnvåta asfalten är det jag minns klarast
Kristianstadsgatan är en bakgata och samtidigt Möllevångens aorta
Blodet som rinner här är svart, kraftfullt och vet var det är på väg
Jag sköljs liksom långsamt men bestämt framåt genom dofterna, måsarnas skri och tveksamheten över min egen existens
Jag är ensam och övergiven men samtidigt en del i något större, en röd blodplätt i Malmö stad
Då som nu

Jag lyssnar på de jävla nymferna
Från de jävla stroferna
I de jävla klassiska dikterna
De värmer inte
De tröstar inte
För deras ord får inte plats i mig
De är tryckta i ålderdomliga typsnitt
Som sätter sig på tvären

De långa skuggorna från det förflutna
Förföljer dig
Som om natten och mörkret inte fanns
Bara svart och vitt
Men inne i dig släpper ditt hjärta ut mörker
Som små rökpuffar
Och du står stilla och tvekar
Medan de långa skuggorna från det förflutna
Bara står där
Men du tittar inte på dem
Du går långsamt framåt
Och lämnar dem inne i dimman
Nu skall du hitta ut ur ditt eget mörker
Det är en uppgift som endast du själv har kompass till

Hopp, kärlek, sorg
Är bara distraktioner
Livet ger oss inga möjligheter
Utan bara en begränsad tid
Som skall levas
Eller vad detta är eller kallas

Sitter med ryggen mot mina drömmars fyr
Och tittar på den karga omgivningen
Som om den skulle betyda någonting
Det är ju bara sten och olika typer av mossor

Sanden yr kring den sinade brunnen
Och i den vackert gjutna pumpens skugga
Ser jag en röd salamander kila iväg
Som allting annat på väg bort från mig

Det känns som om det enda stadigvarande
I denna enslighetens tillvaro
Är den stenbyggda fyren jag har bakom mig
Jag vet ju vad den innebär i alla fall

Mycket längre bort, nästan vid horisonten,
Ser jag en albatross lyfta
Och den ser helt svart ut
I relief mot den nedgående solen

Jag budar hem en litografi
några dagar senare kommer den
Och jag lägger paketet på sängen
Och öppnar den långsamt
Som en omvänd sexuell akt
För tavlan är vare sig åtrådd
Eller egentligen önskad
Men dess linjer
I dess kalkylerade kyla
Och krassa uppgivenhet
Måste hänga här i mitt hem
Ett tag