Kategori: Okategoriserade

Jag minns en promenad jag gjorde
Från Simrishamnsgatan till Mäster Danielsgatan
För många år sedan

Jag minns att det var mörkt
Och att det var förbannat kallt
Och jag minns månen

Det var en promenad som hade ett mål
Men som också var en start
På något alldeles nytt

Med hjälp av den klara kalla luften
Och den tydliga månen
Förstod jag saker

Ja, kanske jag inte förstod just där
Och just då i kylan
Men något började ticka

En förvissning om mitt eget värde,
Mina egna styrkor och min aura
Sånt som vi alla har

Klockan klämtade kanske inte,
Men den tickade i ett långsamt
Obevekligt tempo

Ibland behövs en kylig, obarmhärtig natt
Och en lyskraftig måne
För att vända blicken

Det händer att jag ställer mig på gården
Sena novemberkvällar
För att påminna mig

Ibland ser jag månen,
Ibland ser jag den inte,
Men jag vet att den är där

De där sista ögonblicken
De där sista orden
Eller den där sista minen
Doften av tonfiskspaj
Eller den där rödvinsandedräkten
Den där låten i bakgrunden
Och ljudet av dörren som smäller igen
Sen ljudet av tystnaden
Och känslan av rå kall nattluft
Mot den tunna huden
De där fastfrusna tårarna

Bo-Erik har en bibel,
Visst har han det
En gammal med röda band
Den fick han av sin mamma
När han fyllde femton
Året efter dog hon
Av livmodercancer
Men om det står det inget
I den röda bibeln om
Men den är en av få ting han har
Som hans mamma hållt i sina händer
Därför sitter han ibland
Med den i sina händer
Och bara blundar

Jag står och diskar
Nästa veckas matlådor
Jag tänker på oförsonligheten
Jag bär inom mig
Om avståndet
Jag alltid måste ta
Mot en liten by på Österlen
Jag kan aldrig förlåta
Jag kan bara gå vidare

Nä, det är inte bara det senaste misslyckandet,
Det är alla de tidigare,
De står där uppradade
Som deltagare i ett sunkigt cosplay
Alltid har den där jävla tanken om kärlek stått på spel
I det där spelet där det tydligen aldrig går att vinna
Men där förlusterna är av pandemiska mått
Alla celler riskerar att dö av syrebrist
Eller bitterhet
Och många gör det
Men kroppen,
Min människokrpp
Överlever
Om än bara som ett tomt skal
Så är det ändå ett skal
Som eventuellt kan bära ett liv framåt

Bakom dammen fanns en tallbacke
Och bakom den en enebacke
Och nedanför den en mindre damm
Ibland satt jag längst upp i enebacken
Och tittade ut över naturen
Som var mitt hemliga rike
Här bland enar, tallar, snår och gropiga kostigar
Fanns ibland en öppning fylld av vitsippor
Eller ett vackert gammalt stengärde
Och bortom den här överbevuxna kohagen
Fanns små öppna ängar
Med rester av tidigare bebyggelse
Små stenfyrkanter som markerade en husgrund
I det gröna ängsgräset
Under de knotiga körsbärsträden
Jag fantiserade över vad husen varit
Och tänkte kanske att där bott en frihetskämpe
Eller kanske en gammal tant
Som haft syfilis eller spetälska
Men som haft förmågor utöver det vanliga
Kanske hade huset förfallit
Och sedan blivit ett tillhåll
För resande folk
Som ordnade fester där på ängen
I änden av en äng fanns resterna
Av ett par hästvagnar
Och de rostiga plåtringarna
Som en gång suttit på vagnshjulen
Jag satt där i enebacken
Och lät vårsolen värma mig
Medan jag glömde pappas röda ögon
Och hans bakfulla andedräkt
Jag höll mig till min värld
Mitt sagorike

Jag somnade efter jobbet
Sov drömlöst
Men vaknade helt plötsligt
Med ”Thing for you”
Av Alex Chilton
Spelande i huvudet
Och jag tänkte
Att den fick du aldrig höra

Det var en sensommarnatt
Jag kunde inte sova
Utan satte mig i stället på gården
Med en flaska whisky och ett glas

Jag grubblade över mina tillkortakommanden
Och över min kärlekslängtan
Två lyktor lyste matt
Och jag bara satt där i ensamhet

Det var nästan vindstilla
Och inte många ljud från staden
Nådde in till min lilla gård
Så jag fann någon slags ro

När jag suttit en stund
Kom en gubbe ut från grannporten
Han såg grå ut,
Närapå transparent

Han sade ”Hej, okej om jag röker?”
Jag sade det att det är helt okej,
”Du kan få whisky,
Om du vill alltså?”

Han sade inget,
Men satte sig mittemot
”Du har ju hara ett glas.”,
Sade han och tog upp tobak.

”Oj, riktig tobak”, sade jag
Och log lite försiktigt
Men han log inte tillbaks
Han såg så allvarlig ut

Han rullade sig en cigg,
Långsamt och metodiskt
Och nöp sedan bort
Några överflödiga tobaksstrån

Jag föste över glaset mot honom
”Jag kan dricka ur flaskan.”
Jag sa det på ett sätt
Som var menat att låta världsvant

”Ikväll kan du det”,
Sa den grå gubben
Och fixerade allvarligt sin blick
På mina ögon

”Ikväll kan du dricka ur flaskan,
För det är en sådan natt.”
Han såg ut som han visste något
Om mitt liv eller mina tankar

Han rökte njutningsfullt
Som en man som alltid
Rullat sina egna cigaretter
Och köpt ett specifikt tobaksmärke

Vi sade inget mer
Men han drack ett glas
Och lämnade mig sedan
Åt min ensamhet

Gubbens doft hängde kvar en stund
En blandning av tobak,
Billig after shave
Och något svagt unket

Nattkylan hade tilltagit
Och jag tog flaskan och glaset
Och gick tillbaks
In till min lägenhet

När jag gick genom min hall
Föll ögonen på barnboken
Den vackra kamelens morgonpromenad
Som låg ovanpå några böcker

Och medan jag satte undan flaskan
Och diskade ur glaset
Tänkte jag på att
Det är så livet är

Det är ju vi
I detta liv
Tillsammans
Genom allt
För vår egen skull
För framtidens skull
Tillsammans
Genom livsupplevelsen

Jag ser mitt liv i sekvenser
Som skärvor i någon slags keramik
Det är olika kavajer och olika frisyrer
Men samma jävla gråt
Och samma känsla av utsatthet
Och varje skärva är ofullständig
Berättelsen har ingen klar början
Och inget självklart slut
Men bilderna är stämningsfulla
Och starka i sin känslosamhet
De återkommande mönstren
Är vackra i sin repetitiva form
Det är ändå ett liv
Som det berättas om
Jag förstår att sekvenserna hänger ihop
I alla fall på så sätt
Att de bildar ett hjärta
Men historien i sig
Är lika ofullständig
Som dagarnas brus
Och nätternas drömmar