Kategori: Okategoriserade

När klockan är kvart över 5
Går Bo-Erik över Bergsgatan
Han går sen längs trottoaren
Som löper framför hans gamla arbetsplats

Tidningen Arbetet finns inte mer
Men huset lämnar en ständig skugga
Över människor och skeenden
I den forna hårt utmejslade arbetarstaden

Han viker av in på Friisgatan
Och går bort mot en annan förvandlad plats:
Solidars bageri som gav stadsdelen
Doften av nybakade bullar i decennier

Vid Möllevångens skola
Sätter han sig ner på en bänk
Och plockar fram en matlåda
Med kalops potatis och morötter

Det är hans middag
Och han tänker äta den här
Nära hans gamla arbetsplats
Men ändå så långt ifrån

Han gör så här ibland
För att bryta tristessen
Och för att kanske hamna i samspråk
Men någon ny människa

Den röd-gula nallebjörnen
Ligger i en fåtölj
Den är sliten och blek
Efter ett ovarsamt liv

Nallen är snart 50 år
Och har sett det mesta
Som en nallebjörn
Skall behöva göra

Nallen öppnar sällan munnen
Men när han gör det
Är han rak och direkt
Som om orden är viktiga

Senast var det om hans svåra år
Då han låg i en sopsäck
Tillsammans med avlagda jeans
Och teologisk studentlitteratur

Detta hände på Sankt Knut
På 1990-talet
Nallebjörnen beskriver upplevelsen
Som ”hans Estonia”

Jag hör ingen bitterhet
I den sävliga nalle-rösten
Snarare är han en förmedlare
Av historiska fakta

Nallen litar trots allt på mig
Det är inte alla nallar
Som får ligga i en fåtölj
Och prata om sina livs-trauman

Nallen har vid det här laget
Lagt den fruktansvärda tiden bakom sig
Då han förlorade ögonen
Och levde blind i en garderob

Min mormor sydde i nya ögon
Men på helt fel plats i huvudet
Ögonen satt för långt ifrån varandra
Och var blå istället för svarta

Denna operation följdes
Av en period av främlingskap
Jag kände inte igen nallen längre
Och nallen såg mig för dåligt

Så det har varit ett tufft nalle-liv
Men ett ändå rätt komfortabelt
Och stundtals kärleksfullt liv
Och numer sitter ögonen där de ska

Nallebjörnen tittar på mig
Sådär osjälviskt och ickefordrande
Som bara fina nallebjörnar gör:
”Kom igen kompis.”

Det sitter en människa i en lägenhet
Kanske i Lindeborg, kanske i Kroksbäck
Som av verkligheten
Blivit förlamad av skräck

Hon har ingen bakgrund
Ej heller någon framtid
Men hon tittar ut
På det hon ser från sitt fönster

Hon lever sitt liv i det fördolda,
Städa på dagen,
Förtvina i ensamhet
För resten av pengen

Hon svettas och är varm,
Rent jävla obekväm
Med vad hon är
I förhållande till vad hon vill

Det är nog så helt enkelt
Att klimakteriet
Är värre i ensamheten
I ett grådassigt miljonprojekt

Men ensamhet är inte en brist,
Inte en brist på blod,
Inte ens en försakad lust
Eller erotiska krusiduller

Fan, va fan, så jävla fan
Kan inte även ensamma
Bara hej vilt bli knullade
För de har de fan förtjänat

Jag sitter vid mitt köksbord
Och dricker kaffe
Det är Malme-grått
Och plus/minus-noll
Jag tänker på drömmarna
Som präglat mitt liv
På senare år
Och hur jag envist
Försökt ändra på mig själv
Hur både mitt vakna jag
Och mitt sovande jag
Fört en gemensam kamp
Att nå längre ut
Och våga möta människor

Nattens drömmar
Har gett mig fyrtorn
Som visat vägen
Och pirar och bryggor
Ut över mörka vatten
Och dagarna har jag använt
Till att våga skriva,
Våga uttrycka mig
Och våga prata med människor
Som om det fanns en framtid
Som om jag gick någon till mötes
Men rädslor är rädslor
Och de finns alltid med

Men det jag vunnit
Är att jag aldrig ger upp
Jag har åtminstone visat det för mig själv
Och det är en seger,
Till vissa delar en pyrrhusseger,
Men en seger
För jag har vågat tro på mig själv,
På min egen kapacitet,
Jag vågar möta en kvinnas öga
Och jag vågar bli fördömd
Men det har kostat min kraft,
Det har kostat vänner,
Mitt hjärta har krackelerat
Men är ändå ett hjärta

Att bry sig
Och att bry sig om
Att tro att konsten
Att känna något
För någon främmande
Är ett konststycke
Värd att att kämpa för
Ni vet när man böjer sig ner
Och möter tiggarens ögon
Eller när man hjälper en tant
Att nå hönsbuljongen
På väg ut ur affären
Det är i dessa möten
Vi ger något till framtiden
Ett enkelt litet konstverk
Med inte så strikt ram
Men ett färgstark budskap
Om genuin humanism
Och öppenhet inför livet

Jag står på en ny plats
Ja, jag vet det är skrämmande
Verkligheten här är annorlunda
Än verkligheten förut
Inte ens jag är densamme
Jag är rädd på ett annat vis
Ångesten är fortfarande mörk
Men inte längre svart
Och platsen jag står på
Är huvudet på skuggan
Som tidigare föll från mig
Jag står på mitt huvud
Och når högre och längre bort
Om jag bara vågar

Jag önskar allt var annorlunda
Att blommorna jag gav dig
Gett dig syret och sötman som du behövde
Att mina ord vägt mer
Att jag kunde grundat dig med trygghet
Så att dina vingar kunnat återbildas
Och din honungsmage växa
Inte för att du någonsin flugit mycket
För det är en tuff värld där ute
Och du har blivit vingklippt,
Och åter vingklippt
Bortblåst till okända ängar
Men en humla skall inte sitta fast mellan fyra väggar
Den skall flyga,
Flyga och skapa liv
Jag försökte ge dig liv,
Och ge dig rätt ord vid rätt tillfällen
Jag blåste på dina små tilltufsade vingar
Och gav dig näring
Men för en vingklippt humla
Som är rädd för livet
Måste blotta tanken på en flygtur
Vara så oerhört skrämmande
En rädd humla utan vingar
Och utan kunskap om flykten
Är bara en dammtuss i vinden

Bergsgatan, va fan liksom,
Bergsgatan, va fan,
Falafel igen”, tänkte Joan
Tappade halva
När hon trippade vidare
Nere vid Casual
Mötte hon en möjlighet
Och stramade till sig
Och torkade sig över munnen
Så falafelfettet och det mörkröda läppstiftet
Smetades ut och gjorde hennes läppar suddiga
Hon speglade sig vant i restaurangfönstret,
Och upprepade för sig själv:
”Bergsgatan, va fan”
Men lade till:
”Du ser ut som en jävla hora”
Men hon skrattade
När hon tänkte det där sista
Nu närmade hon sig Pablo
Som stod där och rökte
Hon kände hon inte kunde krama honom
I den här jävla coronan
Så hon fattade ett snabbt beslut
Hon trippade snabbt fram
Och tog honom om kuken
”Pablo, är du glad att se mig
Eller vill du hellre bjuda mig på en vinare?”
Pablo såg trött på henne
”Joan Crawford, jag hörde du var på rehab,
Men nu är du visst på banan igen.”

Inom mig bor en eremit, en kärleksgud, en utbrytarkung och en tvivlare
De har ibland fester
Och super och lyssnar på vinylplattor
Jag hör ibland hur utbrytarkungen sätter på Maurice Ravel eller Erik Satie och hur tvivlaren stänger av och kärleksguden byter och sätter på Françoise Hardy eller Julie London.
Eremiten hör jag aldrig. Han orkade inte med de andra.
När tvivlaren väl bestämmer sig för att spela något blir det mest amerikansk budgetrock eller komplicerad art-rock.
Men han spelar bara halva singlarna. Han röker nervöst istället och lägger patiens har jag förstått.
Det är ett jävla liv när jag är bakfull och har ångest.

Branten på andra sidan hägnet
Vi kan se den, men inte ända ner
Hägnet är ett stadigt 2-meter högt staket
Bestående av ett kraftigt metallnät
Som är uppspänt mellan solida stolpar
I balkformat med lätt rödrostiga fogar
På andra sidan hägnet sluttar det ner
Innan den verkliga branten kommer
Inne på området, i sluttningen och i branten
Växer det högt gräs, snår och tistlar
Och silvriga svajande malörtsbuskar
På flera ställen ligger fortfarande jorden fri
Och den är torr och sprucken
En bit bort sitter en lätt rostig varningsskylt
Som varnar för den kraftiga branten

Jag ställer mig vid hägnet varje dag
Under mina långa promenader
Och försöker titta ner i hålet
Men det ser ungefär likadant ut varje dag
Ibland står andra nyfikna människor också där
En del håller i metallnätet
Och liksom trycker ansiktet så nära de kan
För att försöka urskilja något,
Kanske se något de tidigare inte uppfattat?
Kanske för att höra något ljud
Eller känna någon ny doft från branten
Men det luktar inte så mycket
Kanske mest en lätt kvalmig doft

En gång frågade jag en annan nyfiken, En äldre dam i robusta fritidskläder
Om hon visste hur länge hägnet funnits
Hon sade att hennes pappa tagit dit henne
Och då var hon nog bara 5-6 år
”Det har funnits där mycket länge”,
Hon sade det tankfullt
Samtidigt som hennes fingrar höll hårt om metallnätet
Och hennes händer liknade nästan klor
Med vita stelnade knogar
Och blicken var hela tiden riktad mot branten
Vi stod sedan tysta en stund bredvid varann
Och bara tittade tillsammans

För en vecka sedan var högnet borta
Och branten och hålet igenfyllt
På den här nya platsen stod massa människor
Andra gick omkring på fyllningsmassan
Ingen sade något
Det fanns väl inte så mycket att säga
Hägnet var borta
Och branten på andra sidan hägnet likaså
Det fanns inte kvar längre
Jag såg den äldre damen
Med sina robusta fritidskläder
Hon låg på knä och krafsade i sanden
Med sina klolika händer
Det började sakta mörkna på platsen
Jag gick hem och kom aldrig tillbaks