Kategori: Okategoriserade

Hjärtat slår
Låter som en knallert
Fan fan fan fan fan

Samhällets potpurri
Ligger som en illa vispad pannkakssmet
Över gator och torg
Och över oss små ynkliga varelsejävlar

Jag kämpar med mig själv
För jag har alla ingredienserna för bitterhet

Men jag har också ingredienserna
Som krävs för att gå rakryggad genom livet

Jag vaknar ibland om morgnarna
Med krökt rygg och ur mardrömmarnas klor

Varje dag ställer jag mig frågan
Om det verkligen är värt att leva

Jag tänker på de månader av lycka
Jag faktiskt haft under mitt liv

Och känner ofta att det inte är värt det
Att livet inte är rättvist mot mig

Men så tänker jag om
Att det kanske inte är lyckan som är livet

Det är kanske den här kampen
Att vara marginaliserad från morgon till kväll

Det är kanske kampen att få känna kärlek,
Få känna en hand i sin som är grejen

Även om jag aldrig någonsin når fram
Så är ändå livet meningsfullt genom denna kamp

Jag tror hon hette Sandra
Ja, hon som brukade sitta
På en bänk i rondellen
Och spela mungiga
Hon som alltid hade en röd lackväska
Liggande i knäet
Hennes hud var vit,
Riktigt vit,
Sjukligt vit
Vit som en död
Men mungigan ljöd
Längs Kristianstadsgatan
Vackra svävande toner
Som fyllde lyssnarna
Med lugn och styrka
Det var som om ljudet
Lyfte människorna
Alla pratade om henne
På den här tiden
Men idag kommer få ihåg henne
Men hon var vit som snö,
Pratade aldrig
Men spelade mungiga som en ängel
Eller som en kvinna
Som blivit tvungen
Att finna ett nytt språk
När någon tagit ifrån henne sin röst
Hon fyllde luften
Med något annat,
En annan ton
På en annan frekvens
Det är den Sandra jag minns
Innan hon försvann

Ibland rör jag mig oinbjuden
In i andras drömmar
Det är så spännande världar
Drakar, demoner, prinsessor,
Modellbyggen och heliga löften,
Oskuldsfullhet och kättja
Hundar, katter och alla släktingar,
Svartsjuka, hat och avsky
Jag rör mig försiktigt
För att inte rubba
Dessa främmande entiteter
Det finns mycket att snubbla över
Eller ramla ner i
För drömmar är oberäkneliga
Och svåra att definiera
Jag tar en flaska vin där,
Stjäl en kyss där,
Men jag lämnar alltid
En bukett blommor
Och en hälsning
Vid drömmens port
”Följ dina drömmar,
Men låt dem inte skölja bort dig.”

Jag lider
För att jag lever
Det är en gåva
Men också en förbannelse

Vad heter du?
Var är du ifrån?
Varför sitter du här,
Med ditt huvud mellan benen?
Varför är dina tårar så salta?
Din gråt lämnar en vit fläck på trottoaren
Var bor dina föräldrar?
Varför svarar du inte?
Varför är dina glasögon tejpade?
Vem har gjort dig ledsen?
Vad är det för tatuering du har på armen?
Och vad står det för namn?
Kan du titta på mig?
Jag vill se dina ögon,
För jag kan bara hjälpa dig
Om du ser mig
Varför vill du inte?
Varför kan du inte bara se på mig?
Jag vill att du säger ditt namn
Jag heter Sebastian
Och jag vet inte vad jag skall göra
Hjälp mig göra rätt
Hjälp mig hjälpa dig
Hjälp oss rädda varandra

Före gryningen
Går jag till jobbet
Det tar 42 minuter,
7 minuter Pressbyrån Södervärn
13 minuter Dalaplan
Passerar Mobilia 15-18 minuter
22 minuter Per Albins Krog
24 minuter Per Albins Födelsehem
Passerar över Inre Ringvägen vid 33 minuter
40 minuter busshållplatsen vid Lindeborgs Centrum
Däremellan fylls hjärnan
Av sorg, svåra relationer,
Saker folk sagt,
Och bitterhet
Jag bearbetar mitt liv
När jag går förbi Mobilia
Varje morgon 06.20

När jag går ut på gården
För att slänga soporna
Står där en kvinna
I en blågrön fuskpäls
Och röker febrilt
Hon tittar på mina soppåsar
Med tom blick
”Välden har gått sönder”
Säger hon,
Och det ångar
Om hennes mun
I januarikylan
”Det är inte bara den här sjukan….”
Två snabba bloss
”Det är hela samhället.”
Jag öppnar dörren till miljöhuset
Dörren glider igen
Bakom mig
Och jag slänger påsarna
Jag står kvar några sekunder
Försöker liksom ta sats
Men när jag öppnar dörren igen
Hörs rösten:
”Och det är jävligt svårt att leva.”
Hon fimpar nu
Och jag blir stående
Vet inte om jag skall svara
Eller inte låtsas om henne
Och jag fryser lite
”Min pojkvän säger jag är histrionisk,
Jag vet inte vad fan det betyder,
Mer än att han inte vill ha mig.
Och, fuck det jävla aset,
Jag vill inte ha han.”
Hon torkar sina händer
Mot fuskpälsen
Vi tittar på varandra en stund
Sedan fortsätter hon:
”Men det är ju skit samma,
När isarna smälter
Och alla djur dör,
Hela den här fucking jävla planeten
Är dödsdömd
Då är det liksom skit samma
Alla bara ljuger
Och fittar sig,
Det är den världen vi fått,
Och vi förtjänar,
Det är så.”
Hon böjde sig snabbt ner
Tog upp fimpen
Mellan tummen och pekfingret
Och vände sig om
Och gick in I trappa B
Jag stod kvar några sekunder
Och tittade mot den stängda dörren
Jag kände kylan
Och svårigheterna
Sedan gick jag in

Hon ser sig i spegeln
Hennes ansikte är stramt
Men hon ser såren,
Hon ser hålen
Där livet rinner ut
Hon möter motvilligt
Sin egen blick
Och i pupillen
Ser hon mörkret,
Det svarta djupet
Som finns i henne
Joan Crawford tittar motvilligt
På sig själv
Hon ser sönderfallet
Och sveket mot sig själv
Hon är 38 år
Och ansvarar över sitt liv
Och vad har hon gjort?
Pernod, Cava, Mamma scans köttbullar
Och brasa igår i parken
Och knullandet,
Det eviga knullandet
Men det är klart
Man vill knulla när man blir full
Så är det ju
Men omfamningarna rinner bort
Precis som livet
Som spegeln presenter
”Livet”, fuck you,
”Du lever inte mer
Än en överkörd igelkott”
Ja, håret står på ända
Och ögonen är rödgrumliga
Hon behöver öl
Och rena trosor
”Det är allt jag behöver”
Men hon fortsätter titta
Och regnbågshinnan
Är klar och stark
Som om det finns
En grund att stå på